Vad man vill är inte alltid vad man gör

Dagens Nyheters huvudledare handlar idag om mat:

Ett /…/ problem är att människor säger sig vilja betala för kvalitet, att upprördheten efter ännu en i raden av uppmärksammade grisskandaler är kort, och att allt tycks glömt och förlåtet när den danska fläskfilén ligger där och blinkar med sin röda lapp där det står 69 kronor kilot.

/…/ På många stora orter kan man numera välja direkt. Fryst dansk kyckling (eller filé), färsk svensk massproducerad kyckling, majsuppfödd färsk kyckling (men också massproducerad) eller småskaligt och ekologiskt uppfödd kyckling.

För den sistnämnda varianten brukar man behöva betala fyra till fem gånger mer än de billigaste alternativen. Det kan inte vara livmedelsindustrins eller de lokala handlarnas sak att göra de djurrättsetiska och gastronomiska valen åt oss. Det ansvaret måste vi bära själva.

Vilket följaktligen resulterar i:

Sanningen är att vi får de varor vi förtjänar. Inte de varor vi säger oss vilja ha, utan dem vi till sist väljer när vi står i mataffären.

Och en del tycker säkert det låter konstigt att människor säger sig vilja ha vissa matvaror men köper andra. Valet är ju fritt, eller hur?

Men i själva verket är det inte särskilt förvånande. Hur många gånger har man inte hört någon säga “Det vore så kul att vara volontär!” Och hur många känner man som volontärarbetar? Tja, för egen del, förutom de som man har lärt känna genom ideella verksamheter, typ noll.

Människor säger att de vill volontärarbeta. För de tycker det är fint. Människor säger att de vill laga mat själva i hemmet. För de tycker det är fint. Människor säger en väldig massa saker de skulle vilja göra, ofta för att det innebär status (inkluderar även att utbilda sig, resa till fattiga länder och  hjälpa andra), men ibland också för att de själva tror på det. Tyvärr så blir det väldigt sällan av, och det handlar mestadels om att man antingen inte hinner (läs: inte orkar), eller tänker göra det senare (läs: aldrig).

Sådan är verkligheten. Men sådan har den varit länge, och därför finns det ingen anledning att förvånas.

Simon Hedlin Larsson