Men för de som fortfarande tror att socialdemokratin i sig är relevant och modern och att problemen med att vinna väljarstöd grundar sig främst i paketering, profilering och tydlighet var Håkan Juholts framträdande i ”Skavlan” i fredags ganska intressant.

I Oskarshamn ska det enligt utsaga finnas ett uttryck som heter att göra en ”juholtare”. Detta innebär att man inte är kompetent nog att ta hand om sin bil. De som inte tror att socialdemokratins kris handlar om politik eller ideologi, utan om företrädare borde ställa frågan om Håkan Juholt pratade om sin bil eller om sitt parti när han gästade TV-programmet.

Här följer en fri översättning från engelska till svenska av vad Juholt sa i ”Skavlan” om att göra en ”juholtare”. Inom parenteser är förslag på vad han kanske egentligen menade:

Det var sådär en tre decennier sedan i Oskarshamn (tre senaste kvartalen  i Stockholm).

Jag hade allvarliga svårigheter att komma överens med min bil (mitt parti).

Det kunde exempelvis handla om en sådan enkel sak som att komma ihåg bensin (politik).

Flera gånger blev det motorstopp (väljarras).

Jag hade en hel del problem att få bilen (partiet) att fungera som den (det) ska.

Bilen (partiet) var felfri (felfritt), det var hanteringen som var problemet.

En ”juholtare” är alltså när man inte tar hand om sin bil (sitt parti).

Och det går att göra så många fel när det gäller bilar (partipolitik).

Det var alltså inte bilen det var fel på, utan föraren. Inte partiet, utan partiledaren.

Frågan är om ”juholtare” nu är på väg att få en helt annan innebörd?

Simon Hedlin Larsson

Till skillnad från de korrelationsbegränsade studier som kvoteringsivrare envetet hänvisar till använder Ahern och Dittmar instrumentvariabler (IV) för att utröna kausalitet och bemöta endogenitetsproblematiken (gör en kompetent styrelse ett bolag framgångsrikt eller lockar framgångsrika bolag kompetenta styrelser?). Och i kontrast till icke-granskade rapporter kommer Aherns och Dittmars resultat att publiceras i Quarterly Journal of Economics (forthcoming 2012: 1).

Resultaten sammanfattas såhär:

Using the predetermined variation in the percentage of women on corporate boards to measure the exogenous change in boards mandated by a gender quota first passed in 2003, we find that the quota led to a substantial decline in Tobin’s Q. We also document a significantly different stock price reaction to the announcement of the law for those firms with at least one female director (−0.02%) compared to firms with no female directors (−3.54%). These results are consistent with the hypothesis that boards are chosen to maximize shareholder value and that imposing a severe constraint on the choice of directors leads to economically large declines in value.

Next, we show that the limited pool of new female directors led multiple characteristics of boards to change as a result of the quota. New women directors had significantly less CEO experience and were younger than the existing men directors. Using the exogenous nature of our setting, we then show that, consistent with the value loss, the quota led firms to take on more debt, make more and underperforming acquisitions, and grow in absolute size, while the size of the board remained constant. We also find significant decreases in operating performance and higher costs as a result of the imposition of the quota. These results are consistent with boards of directors that lack sufficient experience to act as capable advisors.

Ahern och Dittmar påpekar att de i sin studie inte delar upp den kausala effekten på ålder, erfarenhet och kön eftersom de distinktionerna inte görs i datasetet. Men vem som helst fattar ju att de negativa konsekvenserna inte beror på kön per se, utan att problemet handlar om begränsningar av urvalet. Det spelar ingen roll om det är kvinnor eller män som kvoteras in – det är den stelbenta regleringen av potentiella styrelseledamöters kön som ställer till det.

Visst händer det säkert vid enstaka tillfällen att man kvoterar in en mer kompetent person som man annars kanske inte hade upptäckt om det inte vore för kvoteringen, men om någon tycker att det argumentet är relevant torde det vara upp till denne att bevisa att detta skulle vara en regel snarare än ett undantag. Som det ser ut nu i alla fall är kvotering inte någon värst bra idé.

Simon Hedlin Larsson

Last year, I joined with other business leaders in a call to increase federal investment in energy R&D from $5 billion to $16 billion a year.† (Others, including the President’s Council of Advisors on Science and Technology, have also recommended substantial increases.‡) Recently, our group, the American Energy Innovation Council (AEIC), issued a second report outlining ways to ensure that government research dollars are targeted wisely to achieve optimal returns. The report also suggests ways to pay for the increased investment: reducing or eliminating current subsidies to well-established energy industries, diverting a portion of royalties from domestic energy production, collecting a small fee on electricity sales, or imposing a price on carbon. Any combination of these could provide the funds needed to increase energy innovation. Even at almost triple the current level of government investment in energy innovation, the research dollars that the AEIC is advocating would represent a small fraction of the money presently spent on renewable energy subsidies and efficiency grants.

Som en av dem som har lärt sig ett par hundra decimaler av pi en tråkig lördagskväll läste jag SvD Idagsidans artikelserie om särbegåvningar med stort intresse. Efter att också ha läst reaktionerna på serien är det svårt att inte förundras över hur fixerade vi är vid det som vi anser är avvikande.

Mensa vänder sig till de två procenten av befolkningen som presterar bäst på IQ-test. Ovanligt högt IQ fascinerar oss och kopplas ofta ihop med att vara särbegåvad. Men hur ovanligt är det egentligen att ha potential att gå med i Mensa? Att arbeta med försäljning av dagligvaror tycker nog många är ett vanligt yrke. Ändå sysselsätter det bara drygt 1,4 procent av dem som har jobb. Det är alltså bra mycket vanligare för en person att ha tillräckligt hög IQ för att platsa i Mensa än för en sysselsatt person att arbeta med försäljning av dagligvaror. Faktum är att det i SCB:s yrkesregister bara finns tre yrken som sysselsätter fler än två procent av de som har jobb. Ändå tycker vi att många yrken är vanliga, medan medlemmar i Mensa ofta anses ha ovanligt högt IQ.

Det är hög tid att vi omprövar vår syn på vad som är normalt respektive onormalt. Dessutom bör vi fundera på hur stort värde vi tillmäter distinktionen mellan särbegåvade och icke-särbegåvade. Denna illa form av kollektivisering kan skapa en känsla av marginalisering hos dem som betraktas som vanliga men inte vill vara det. De som anses vara onormala, å andra sidan, löper risk att känna sig utanför eller falla för elitistiska idéer.

Om man på riktigt vill ge människor möjlighet att bättre utvecklas utifrån sina individuella behov bör man vara försiktig med att göra för snäva kategoriseringar.

Sist men inte minst kan det vara värt att erinra att det är konsekvenser som spelar roll, snarare än eventuella begåvningar. Vad spelar högt IQ, perfekt gehör eller fotografiskt minne för roll om man inte gör något vettigt av det? Och om någon nu skulle tvivla på konsekvensernas betydelse kan den ju googla ”Leopold and Loeb”.

Simon Hedlin Larsson

”Vi människor har en stark känsla för rättvisa. Orättv…isor upprör oss ofta djupt. Kampen för rättvisa har också historiskt varit en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, mot diskriminering och för rättsstat.”

Detta kan endast uppröra om man gör antagandet att alla människor är moderater, men då överdriver man partiets betydelse långt mer än vad de själva någonsin har gjort…

Simon

Fler än tolv miljoner människor kring Afrikas horn löper nu svältrisk under den värsta torkan på 60 år. Regionen är en av jordens värst svältdrabbade. Men de lidande kring Afrikas horn är inte ensamma. Enligt Food and Agriculture Organization (FAO) lider över 900 miljoner människor av undernäring. Det motsvarar cirka etthundra svenska befolkningar.

Därför är det oroande att se hur det går en våg av kritik mot ekonomiska och teknologiska framsteg – våra bästa vapen mot hunger, fattigdom och ohälsa. Det handlar exempelvis om osaklig tillväxtkritik som att ökad produktion idag skulle göra mer skada än nytta och intuitiva fobier för nanoteknik och genmodifiering.

Många verkar söka efter någon slags ”naturlighet” utifrån ett romantiserande av låg mänsklig påverkan. Detta synsätt har populariserats bland annat i filmen ”Avatar” där onda högteknologiska människor ställs mot goda ociviliserade utomjordingar. Det finns dock en risk att man glömmer bort hur mycket av det i livet som är dåligt som också är högst naturligt: sjukdomar, hunger och våld, till exempel.

All teknologisk utveckling är naturligtvis inte bra. Det finns också dåliga former av ekonomisk tillväxt. Problemet är att många kritiker inte bara är emot negativ utveckling – de verkar vara emot utveckling överhuvudtaget. Men om vi ska utrota världshungern utan att samtidigt förstöra planeten måste produktiviteten öka. Inte minst livsmedelsproduktionen måste bli effektivare så att vi får ut mer mat från mindre eller samma mängd insatsfaktorer.

Det finns många sätt som vi kan arbeta på för att stå upp för en positiv och sund utveckling. Ett sätt är att göra den 25 mars till en nationell högtidsdag till Norman Borlaugs minne.

Amerikanen Norman Borlaug gick bort för två år sedan och skulle 2014 ha fyllt 100 år. Många känner inte till vem han är. Men de allra flesta människor har påverkats av hans livsgärning. När USA:s representanthus och senat beslutade att Norman Borlaug skulle tilldelas Congressional Gold Medal år 2006 var en av motiveringarna att Borlaug räddat livet på över en miljard människor.

År 1968 publicerades Paul Ehrlichs bestseller, ”The Population Bomb”, som målar upp en malthusiansk bild av en svältande värld på grund av befolkningsexplosionen. Samma år gör Norman Borlaug sitt genombrott när hans korsningar av dvärgtyper av vete och ris leder till fyrdubblade skördar. Borlaugs arbete ligger till grund för det som kommer att kallas den gröna revolutionen. Två år efter genombrottet tilldelas han Nobels fredspris eftersom produktivitetsökningarna som hans växtkorsningar leder till minskar antalet konflikter världen över.

Detta var dock över fyrtio år sedan och få har idag hört talas om Norman Borlaug. Genom att göra Borlaugs födelsedag, den 25 mars, till en högtidsdag kan vi lyfta debatten om vilken utveckling vi bör ha. Vi skapar då också ett naturligt tillfälle att minnas vad som faktiskt har fört mänskligheten framåt.

Borlaugs livsverk står dock inte bara en positiv utveckling i form av ökad produktivitet. Det symboliserar också vikten av hårt arbete, forskning, personligt engagemang, självförverkligande, samt vilken betydelse den enskilde individen kan ha för mänskligheten. Detta skulle vi också kunna uppmärksamma genom en högtidsdag till Borlaugs minne.

Någon kanske undrar varför Sverige borde införa en nationell högtidsdag till minne av en amerikan. Men kampen mot hunger, fattigdom och epidemier är global. Med dagens hot mot mänskligheten, miljön och klimatet gör vi alla klokt i att se oss själva som världsmedborgare. Låt oss införa Norman Borlaug-dagen den 25 mars.

”LUF Storstockholm reserverar sig å det starkaste mot kongressens beslut för språk-, lag- och regeltest för medborgarskap.

På Liberala ungdomsförbundets kongress i Landskrona beslutade LUF att stödja kravet på språk- regel- och lagtest för invandrare som söker medborgarskap. Språk-, lag- och regeltest för medborgarskap är inte förenligt med alla människors lika rätt och värde, då man ställer olika krav beroende på personens ursprung.”

Ställa olika krav. Fast det gör man ju redan idag? Föds man i Sverige så behöver man exempelvis inte vistas en viss tid i landet för att bli medborgare. Om LUF Storstockholm är emot att man ”ställer olika krav beroende på personens ursprung” där ursprung innebär födelseland är det svårt att dra någon annan slutsats än att LUF Storstockholm också är emot villkor – i alla dess former – för erhållande av medborgarskap.  Det finns sedermera bara två lösningar som är förenliga med den hållningen: 1) alla människor, oberoende av var de föds, blir automatiskt svenska medborgare eller 2) medborgarskapet avskaffas. Vilket vill LUF Storstockholm?

”Vi anser att det varken är rätt, möjligt eller önskvärt för en stat att skapa nationell identitet uppifrån, samt att högre barriärer till medborgarskap stänger ute individer från medborgarskap.”

Den första delen av ovanstående mening är ganska virrig. Förslaget om medborgarskap syftar till att öka sammanhållningen, inte helt olikt syftet med integrationspolitik. Är LUF Storstockholm också emot SFI och insatser för nyanlända?

Påståendet om högre barriärer är också mer ett slagord än en saklig invändning. Med ett medborgarskapstest skulle man kunna sänka den godtyckliga tidsgränsen som idag villkorar medborgarskapet. Mindre godtycklighet. Är inte det eftersträvansvärt? Sedan är det svårt att köpa argumentet om att individer skulle stängas ute från medborgarskapet; syftet med testet är ju inte att blivande svenskar ska misslyckas, utan att de ska lära sig något som är väsentligt. Tänk betyg i skolan.

”Vidare anser vi att positiv förstärkning i form av utökad SFI och förbättrad modersmålsundervisning ger bättre resultat än ökade krav. Att höja barriärerna för medborgarskap kommer varken att förbättra integrationen eller stärka den nationella identiteten.”

Att förbättra utbildningsinsatserna för utlandsfödda är en bra idé och det är också därför följande mening skrevs in i den motion som skickades in till LUF:s kongress: ”För att testet inte skall bli symbolpolitik utan ge faktiska resultat är det viktigt att en statligt finansierad, avgiftsfri, lättillgänglig och behovsanpassad undervisning i språk, lagar och regler erbjuds.”

Simon Hedlin Larsson

För ett par veckor sedan avslutades SvD:s mycket intressanta artikelserie om insemination för singelkvinnor. Serien passade förutom ensamstående mödrar också på att lyfta barnens perspektiv och hur det är att växa upp utan en av sina biologiska föräldrar. För undertecknad som inte vuxit upp med någon av sina biologiska föräldrar kändes emellertid DNA-romantiseringen hos en del av de intervjuade starkt främmande.

En artikel i serien tar upp sökandet efter halvsyskon på internet och lyfter aspekten att somliga vill lära känna sitt så kallade ”genetiska ursprung” för att lära känna sig själva bättre. Artikeln citerar en studie gjord vid University of Cambridge som visar att nyfikenheten på okända släktingar är den främsta anledningen till att donatorbarn letar efter halvsyskon. Man vill helt enkelt ha en större släkt. Men om målet är att lära känna nya släktingar räcker det ju faktiskt med att ringa valfritt nummer i telefonkatalogen eller hälsa på första bästa främling på bussen. Jämför man DNA-sekvenserna hos obesläktade människor är de till 99,9 procent identiska – oberoende av var i världen individerna kommer ifrån. I DNA-sekvenserna skiljer i genomsnitt alltså bara en bokstav på tusen. Och ändå fortsätter somliga att tjata om så kallade blodsband.

Visst, om folk vill registrera sig på internetsidor för att ägna sig åt att leta efter sina halvsyskon eller biologiska föräldrar så får man väl göra det. Men personligen har jag svårt att finna någon mening i det. Jag investerar mycket hellre min tid i att umgås med den riktiga familj jag har än i att försöka utforska en biologisk familj jag aldrig haft.

Det är märkligt att vissa lägger så mycket vikt vid människors historia istället för att fokusera på deras framtid. Som om det skulle vara lättare att styra båten framåt genom att vända blicken bakåt.

Simon Hedlin Larsson, adopterad och uppvuxen med två icke-biologiska föräldrar

Jag har med stort intresse läst ett par artiklar i serien om singelmammor. En viktig aspekt som jag tycker får förhållandevis lite utrymme när dessa frågor diskuteras är alla de barn som inte växer upp med sina biologiska föräldrar – i likhet med undertecknad – men som inte tycker att det spelar någon roll alls var man kommer ifrån och vilkas DNA man har i blodet. Jag tror att det är många av oss som lever med icke-biologiska föräldrar som tycker att den tillsynes stora fascinationen över något slags genetiskt ursprung ter sig mycket besynnerlig.

Simon Hedlin Larsson