Ung Vänsters ordförande Ida Gabrielssons inlägg i Sveriges Radios “OBS” om ekonomisk ojämlikhet var väl det som ägnade minst tid åt att diskutera själva fenomenet. Det mesta är abstrakt flum om politiska visioner utan någon större konkretion. Ett axplock:
“Jämlikhet och ojämlikhet är inga abstraktioner, de går att finna i statistiken, i siffror och tal som berättar för oss hur inkomstskillnaderna ökar människor emellan, om hur de ekonomiska orättvisorna växer, inte bara i Sverige utan i hela världen.”
“I det politiska samtalet får man trots att alla inblandade parter egentligen vet hur det står till, ofta börja med att bevisa att det överhuvudtaget finns ojämlikheter.”
“Missförstå mig inte, jag påstår inte att det inte finns saker som är bra i Sverige, saker som man borde bygga vidare på och utveckla. Som gör landet mer jämlikt. Men alldeles för länge har vi fått se hur det får stå tillbaka och hur det istället dras ner och försämras.”
“Ojämlika samhällen är ingen naturlag, även om de som påstår att kejsaren är påklädd försöker intala oss det.”
“Det går att göra annorlunda, det går att bygga landet mer jämlikt.”
Så vad var det du ville göra politiskt, sa du?
I klagovisan finns få lösningar, även om vi får veta att det finns samhällsproblem (surprise) och att saker och ting i samhället kan göras bättre (surprise again).
Men å andra sidan behöver väl kanske Gabrielsson inte berätta det. De flesta vet ändå vad Vänsterpartiet och deras ungdomsförbund vill. Öka progressiviteten, höja skatterna och satsa på allt som går att satsa på. Frågan är vad detta hade att göra med ekonomisk ojämlikhet, och om det finns ett egenvärde i att utplåna inkomstskillnader (att vänstern vill göra det för att få råd med sina monsterbudgetar visste vi ju redan).
Det närmaste Gabrielsson kommer till ett svar på den frågan är när hon avslutar:
“Att vi mår bättre, har bättre hälsa och är lyckligare i samhällen med hög jämlikhet är egentligen ganska självklart. När människor kan se sig själv i andra, förstår de också varandra bättre.”
Egenvärdet i jämlikhet handlar således om identifikation, för det leder till förståelse, medmänsklighet och (om man får tro vänsterns utrikespolitiska agenda) fred på jorden. Men har detta egentligen någonting med ekonomisk ojämlikhet att göra? Nej, absolut inte. Om jämlikhet får ett värde i att förbättra identifikationen mellan människorna är det ju identifikationen i sig som har ett egenvärde, och inte minskade inkomstskillnader.
Om nu identifikation är så viktigt kan vi ju börja strypa offentlighetsprincipen och göra taxerade inkomster hemliga, samtidigt som vi uppmanar människor att inte köpa dyra kläder eller attiraljer. Dresscode på offentlig plats och pristak på individuella konsumtionsprodukter känns också passande. Med sådan politik minskar man inte inkomstskillnaderna – som vi dock konstaterat inte spelar någon roll – utan man höjer istället möjligheterna till identifikation som kommer av ökad likabehandling och likahandlande.
Det viktiga är inte hur mycket du tjänar, utan vad du gör med pengarna. Så länge du klär dig inom normalfördelningens μ ± 2σ-intervall och inte berättar för någon hur mycket pengar du har kommer andra att kunna identifiera sig med dig, och då blir hela samhället bättre på alla möjliga vis eftersom jämlikheten ökar. Den där semesterresan till USA kan du glömma – tänk hur svårt folk skulle ha att identifiera sig med dig när du kommer hem och har åkt häst och vagn i Central Park! Kanske kan en resa till Thailand vara okej dock; det går rykten hos resebolag att det är bland de vanligaste turistmålen för svenskar. En ny bil får du emellertid vänta med tills alla har råd att köpa en ny bil, sedan kan alla köpa en ny bil (givetvis likadana) samtidigt. När vi sedan sitter i stillastående köer på Centralbron i Stockholm kan vi åtminstone se oss själva i andra då vi alla åker runt i likadana Saab Similar, årsmodell 1958.
Det är dags att vi rättar in oss i ledet och gör som alla andra – vänstern har bestämt att vi ska bli lyckligare och mer (jäm)lika!
Simon Hedlin Larsson
