“Forskning visar att bestraffning inte är en effektiv metod mot brott bland unga. Ändå bygger regeringspartierna sin kriminalpolitik på hårdare tag. Det är dags att kriminalpolitiken kunskapsbaseras,” skriver Jerzy Sarnecki, professor i allmän kriminologi vid Stockholms universitet, och Björn Fries, socialpolitisk rådgivare åt Socialdemokraterna i Stockholm, på SvD Brännpunkt.
I sak får man nog ge artikelförfattarna rätt. Ganska lite tyder på att hårdare och längre fängelsestraff minskar brottsligheten. Det enda sättet som detta kan förbygga brottslighet på är genom att frihetsberöva personer som annars hade kunnat begå nya brott. Men med den logiken är ju livstidsstraff för alla brott att föredra, och ett sådant samhälle kan man hoppas innerligt på att aldrig behöva få leva i.
Vad som dock kan sägas till regeringens försvar är att straffskalorna bör ses över och balanseras. Ett straff bör relativt sett andra straff vara rimligt. Sedan har alla olika uppfattning om vad som är rimligt, förstås. Men många håller nog med om att det idag finns generella obalanser då mindre förseelser ger lika hårda eller hårdare straff som grova våldsbrott, för att ta ett exempel. Att utarbeta ny straffskalor för ett flertal brott är därför välkommet. Dock ska man inte, som Sarnecki och Fries påpekar, tro att det är en effektiv metod för att minska brottsligheten i samhället. För det krävs helt andra metoder. En del av svaret ligger förmodligen dessutom utanför rättsväsendet, exempelvis har det forskats en del kring hur man ska bättre optimera resultaten från socialarbetares insatser för att minska brottsligheten, framförallt för att minska risken för återfall (se exempelvis Van Soest, D. 2005, ‘What Social Workers Can Do About Violence, Social Work in Health Care, 39 (3): pp. 435-453).
Simon Hedlin Larsson
