Inlägg från mars 2010
Död åt ekonomiska klyftor! Eller?
31 mars 2010 · Kommentera
Kategorier: Allmänt
Taggad: ekonomisk ojämlikhet, ekonomiska klyftor, inkomstskillnader, Jämlikhetsanden, klyftor, rättvisa, Sanna Rayman, The Spirit Level
Vill Miljöpartiet subventionera koldioxidutsläpp?
31 mars 2010 · Kommentera
Om Miljöpartiets partistyrelse får bestämma ska vi arbeta mindre i tid. Och än har man inte hört någon miljöpartist säga att vi bör arbeta hårdare och mer effektivt. Samtidigt har miljörörelsen gjort sig känd som kapitalisthatare, och kanske mer tillväxtfientlig än kommunismen (planekonomer har inget emot tillväxt i sig; det är bara att man från statligt håll sällan lyckas skapa någon sådan). Så då är den stora frågan: vem ska betala för alla Miljöpartiets satsningar?
Nej till 40 timmars arbetsvecka, nej till hårt slit, och nej till teknisk utveckling, säger partistyrelsen. Men hur ska produktiviteten öka så att man har råd att betala för exempelvis det föreslagna friåret?
Dessutom undrar man ju hur man har tänkt kring det där med friår. Vad händer med de som vill åka till Thailand under sina friår? Menar Miljöpartiet på allvar att man vill att staten indirekt ska subventionera ökade koldioxidutsläpp? Eller kommer det stå inskrivet i reformen att friår enbart får sökas om man dyrt och heligt lovar att ta cykeln?
Simon Hedlin Larsson
Andra om Miljöpartiet: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13.
Kategorier: Allmänt
Taggad: cykel, flygplan, friår, koldioxid, koldioxidutsläpp, subventioner, Thailand
Miljöpartiet uppmanar till ökad konsumtion
30 mars 2010 · 5 kommentarer
En fråga som har ställts på senare tid är: vad vill Miljöpartiet? Idag har partistyrelsen presenterat sitt förslag till valmanifest (1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8), och nu gäller frågan istället: hur tänker Miljöpartiet?
Partiet kallar sig ”de gröna”, nådde riksdagsframgångar i samband med säldemonstrationer, och har gjort resurshushållning till sin främsta fråga. Därför är det med stor förvåning som MP:s partistyrelse föreslår att man ska göra det billigare att konsumera, och mindre kostsamt att förbruka jordens ändliga och knappa resurser (följande citat, samt hela förslaget återfinns här):
”11. Sänkt moms för tjänsteföretagen
Vi vill få tjänstesektorn att växa genom att sänka momsen inom en rad branscher. Det blir billigare att reparera trasiga saker, äta på restaurang, gå till frisören och att laga cykeln.”
Först och främst kan man fråga sig om det är speciellt resurssnålt att gå på en restaurang. Det lär vara många som äter bra mycket mer när de är ute än när de är hemma. Och vad händer egentligen med maten man lämnar? Räkna bort doggy bags och det lär vara en inte oansenlig mängd mat som slängs varje dag på restauranger. Det är nämligen inte särskilt lätt att ställa in en tallrik i kylen när man är mätt om man är på McDonalds, Operabaren, Bagpiper’s Inn eller F12.
Sedan kan man fråga sig hur många som kommer att reparera prylar bara för att momsen sänkts med någon procentenhet. Förmodligen skulle man kunna slopa momsen för tjänster helt utan att se någon större skillnad i antalet reparationer. Den främsta anledningen till att man inte lämnar in en trasig mobiltelefon är ju inte för att det är en kostnadsfråga, utan för att det blir ett bra tillfälle att köpa en ny. De flesta kommer slänga sina gamla telefoner oavsett momsen på tjänster. Och den som tycker att teknisk utveckling är farligt och vill tvinga fram en långsammare tillväxt för att människor ska reparera sina gamla prylar bör omgående skicka en brevduva till Yvonne Ruwaida och kräva att hon slutar surfa på mobilen för skattebetalarnas pengar (vilket det i och för sig finns goda skäl till att göra ändå).
Man undrar förresten varför Miljöpartiet vill att man ska klippa håret oftare. Det krävs knappast något geni för att räkna ut att många fler miljöfarliga hårvårdsprodukter hamnar i naturen om plötsligt många fler går till frisören.
Detsamma gäller bilreparationer – är det inte bättre att man köper en ny mindre miljöfarlig elbil istället för att reparera den gamla bensinslukaren?
Miljöpartiets partistyrelse tycker uppenbarligen att man bör behålla sin gamla bil, istället för att köpa en mindre energikrävande bil. (Bilden är hämtad här.)
Mest trolig utgång av ett en sänkt moms på tjänster är dock att konsumtionen på varor ökar. Människor reparerar inte fler cyklar än de som är trasiga. Man hinner inte gå på restaurang stup i kvarten även om man skulle ha råd. Och man klipper inte gräset om det redan är kort. Därför kommer med största sannolikhet en eventuell skattesänkning öka konsumtionen av varor mer än konsumtionen av tjänster.
Det är svårt att tolka denna del av MP:s partistyrelses förslag till valmanifest som något annat än en uppmaning till svenska folket att konsumera mera. Detta brukar de flesta inte ha något emot, men hur är det egentligen med ett parti vars företrädare menar att ”[e]kosystemen /…/ stressas av människans omättliga konsumtion, det vi idag benämner tillväxt”, och hävdar att ”kapitalismens skuld är värre än både kommunismen och nazismens skuld sammantaget”?
De gröna resurshushållarna slår nya rekord i att vara inkonsekventa.
Simon Hedlin Larsson
Kategorier: Allmänt
Taggad: konsumtion, Miljöpartiet, moms, resurrsslöseri, resurshushållning, valet 2010, valmanifest, Yvonne Ruwaida
Arbete vs livskvalitet
30 mars 2010 · Kommentera
Gudrun Schyman (F!) och Carl Schlyter (MP) tycker att vi bör arbeta mindre. På SvD Brännpunkt skriver de:
”Börjar vi nu med målet 35 timmars arbetsvecka om fem år och minskar med ytterligare fem timmar under nästa femårsperiod är vi klara 2020.”
Bra. Då förväntar vi oss att staten betalar allt åt alla år 2050 om Feministiskt Initiativ och Miljöpartiet får bestämma. Undrar om det redan nu är möjligt att lämna in en beställning på ett rosa slott med en tillhörande botanisk trädgård?
Ärligt talat, tänk om man gav människor lite större möjligheter att få arbeta med något som de trivs med. Då kanske man inte behövde ha dessa ständiga diskussioner om någon slags påhittad motsättning mellan arbete och livskvalitet.
En miljon människor beräknas vantrivas på sina jobb. Flexibel arbetsrätt, någon?
Simon Hedlin Larsson
Kategorier: Allmänt
Taggad: arbete, arbetsrätt, arbetsvecka, Carl Schlyter, Gudrun Schyman, livskvalitet
Den unga generationens intellektuella förfall
29 mars 2010 · 8 kommentarer
Problemet med strukturteorier är att de alltid löper risk att göra paranoida påståenden. Den svenska feminismen är särskilt duktig på just det. Tinni Ernsjöö Rappe och Jennie Sjögren skriver på Aftonbladet Debatt om spökpatriarkatets nedtryckning av unga tjejer:
”För inte så länge sedan var föräldrar stolta om deras barn var duktiga i skolan. Ja, det gällde om döttrar var duktiga i skolan också. Nu för tiden, när unga kvinnor är superduktiga och slår killarnas betyg med hästlängder, ja då är duktigheten ett problem.”
Slutsatsen är att bara för att killar inte längre är duktiga är det inte längre fint att vara duktig, vilket går ut över högpresterande tjejer, så kallade prestationsprinsessor. Visst är det praktiskt att skylla alla samhällsproblem på kvinnoförtryck. Det ökar dessutom sannolikheten för att man någon gång kommer att träffa rätt. Fast paranoidstrukturfeminister erkänner sällan att de har fel. Det blir lite you-can’t-miss-if-you-call-whatever-you-hit-the-target-mentalitet. I detta fall är man dock (som vanligt) ute på en rejäl cykeltur.
För det första har man i detta land länge sett ner på duktighet, eftersom denna explicit innebär att någon är mindre duktig – vilket naturligtvis är orättvist. Etableringen av detta tankesätt tackar vi Socialdemokraterna och LO för dagligen. 20-talister och 40-talister kan upplysa Ernsjöö Rappe och Sjögren att när de växte upp kallades framstående elever professorer, de som idag kort och gott kallas nördar.
För det andra, att man värderar ambitioner och talanger lägre idag än igår har ingenting att göra med killars relativt sett sämre prestationer. Det handlar inte om patriarkatet, utan om något mycket större, nämligen denna generations intellektuella förfall.
Det kvittar om du är kille eller tjej; att vara duktig uppmuntras sällan oavsett kön. Detta fenomen har orsakats av en samhällsutveckling där helt nya värderingar styr. Det är fortfarande coolt att ha mycket pengar, men istället för hårt slit är det mest beundransvärt om man har arbetat så lite som möjligt för att spara ihop till dem. Denna mentalitet präglar för övrigt hela landet i stort; det är fint att arbeta lite. För då får man en massa tid till allt det där viktiga, typ som tv-serier, 45-kronorslatte på stan, Dan Browns senaste, och en extra resa till Kanarieöarna.
Och just den där ytterliggare resan till Las Palmas känns så otroligt värd; finns det något bättre än att kliva upp kl 04 varje morgon i en vecka för att knuffa ner tyskar och britter i poolen i jakt på en ledig solstol att ”paxa” (boka) för dagen genom att placera en urtvättad IKEA-handduk på den? Det är emellertid inte bara den fantastiska hotellbuffén och m&m (magsjuka och Magnecyl) resten av resan som lockar; i dagens Sverige är det också status att vara berest och världsvan. Det vill säga berest som i att ha åkt buss mellan Hua Hin och Bangkok, och världsvan som i att kunna den ungefärliga växelkursen mellan krona (SEK) och bath (THB).
Oavsett vad opinionsundersökningar säger (då människor svarar vad de tycker att de borde tycka) är det närmast ett faktum att dagens unga värderar allmänbildning mer som nördigt än som status. Har man läst Platon (säger man Gorgias tror de man menar något i Sagan om Ringen-filmerna) frågar de om man är deprimerad. Abu Dhabi har de flesta aldrig hört talas om. Stora språnget låter för många som Christian Olssons medaljhopp. Och när man hävdar att demokrati inte är absolut rätt utan en åsikt (som måste försvaras), tror de att man stödjer diktaturer.
Någon gång försökte en ungdom förklara för en jämnårig konceptet Schrödingers katt, men gav upp då kompisen inte hade hört talas om kvantfysik. Har man inte bläddrat längre i kemiboken än till Demokritos är det liksom svårt att förstå elementarpartiklar och antimateria. Lite humor var det ändå då en person trodde att digerdöden var tigerdöden, orsakad av tigrar som utrotade nära hälften av Europas befolkning. En annan undrade om man inte kunde skydda ansiktet med händerna vid ett vulkanutbrott. Fast vad ska man egentligen förvänta sig av dagens ungdom då universitetslärare likställer merkantilism med fysiokrati?
Det är bara att inse och anpassa sig till att mer intellektuell kunskap och hårt arbete sällan uppskattas nuförtiden. Man kan därför spekulera i att anledningen till att killar presterar sämre än tjejer idag, jämfört med bakåt i tiden, har att göra med att killar bättre anpassar sig efter statustrender. När det inte längre är lika populärt att ha höga betyg och vara elevrådsordförande väljer man att istället gå med i en guild i World of Warcraft och streckfölja alla säsonger av ”Scrubs”. Detta samtidigt som tjejer mognar tidigare, är mer självständiga och vågar gå lite emot strömmen. Dock lär det finnas många viktigare förklaringar. En av dem är att attityden till tjejer som läser vidare efter gymnasiet och gör karriär har blivit långt mycket bättre de senaste femtio åren (vilket är mycket positivt). En annan är att det börjar bli mer accepterat att ha höga ambitioner om man är tjej än om man är kille (vilket är negativt).
Men den främsta orsaken till att en del framgångsrika tjejer känner sig motarbetade av samhället är att Sverige krasst motarbetar alla framgångar – så länge du inte är idrottsstjärna eller LO-ordförande, förstås. Problemet heter inte patriarkatet, utan Jantelagen.
”Ten acts of human smallness,” skulle nog Karl Popper ha sagt.
Simon Hedlin Larsson
Kategorier: Allmänt
Taggad: dagens ungdom, generation, genus, genusgalningar, glidarkillar, intellektuellt förfall, Jantelagen, Jennie Sjögren, Karl Popper, kön, killar, patriarkatet, prestationsprinsessor, status, Tinni Ernsjöö Rappe, tjejer, ungdomar
Det krävs ingen global uppoffring för att rädda planeten
28 mars 2010 · 4 kommentarer
Skandalerna kring International Panel on Climate Change (IPCC) har fått mycket uppmärksamhet, speciellt i USA där klimatskepticismen är långt mer utbredd än i Europa. Men vad innebär detta egentligen? Inte särskilt mycket faktiskt. Vi kan dra två slutsatser:
1) Klimatforskningen bör göras långt mer fri, oliktänkande ska främjas, och anslagen öka.
2) Arbetet med en omställning till miljövänligare energikällor är viktigare nu än någonsin.
Den första punkten är logisk med tanke på det som uppdagats gällande IPCC:s arbete, och det strikta konsensus som har verkat gälla. Den senare slutsatsen är egentligen också naturlig. Eftersom vi nu inser att vi förmodligen vet ännu mindre om vilka konsekvenser klimatförändringarna får för vår planet är det ännu viktigare att prioritera en energiomställning.
Och låt detta vara alldeles glasklart. Om vi som tror att mänskliga aktiviteter påverkar jordens medeltemperatur har fel, vad har mänskligheten och miljön förlorat på en utfasning av användningen av fossila bränslen? Förutom att fossila bränslen, alldeles oavsett koldioxidutsläppens påverkan eller icke-påverkan, släpper ut ämnen som vi vet är skadliga för miljön finns det en geopolitisk dimension som bygger på det faktum att olja och gas finns i stora mängder i länder som Venezuela, Ryssland, Iran, Irak, Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Libyen och Nigeria.
Räddar inte livet på jorden. (Bilden är hämtad här.)
Få har att förlora på att minska beroendet av fossila bränslen. Det som är viktigt är att man använder människans naturliga mekanismer och intuitioner vad gäller incitament och handlingar. Som Douglass C. North påpekat drivs människor av relativpriser och en strävan efter att minska transaktionskostnader. Vad som kommer vara den mest effektiva lösningen på problemet är därför inte tvång från politisk håll, utan en global satsning på att göra mer miljövänliga energikällor billigare än de fossila alternativen. När el- eller vätgasbilen är minst lika bra och billigare än bensin- och dieselbilen kommer de flesta byta till en el- eller vätgasbil. Och när exempelvis fusions- eller solkraft är billigare än kolkraft kommer laddningsstationerna att använda elektricitet från just fusions- eller solkraft.
Det krävs ingen global uppoffring för att rädda planeten. Vi behöver ingen Earth Hour i kubik. Det enda som krävs är att vi gör det billigare att vara miljövänlig.
Simon Hedlin Larsson
Kategorier: Allmänt
Taggad: Douglass C. North, Earth Hour, fossila bränslen, geopolitik, IPCC, klimat, klimatförändringar, koldioxid, koldioxidutsläpp, miljö, Miljöpartiet
A Modest Proposal: Hearth Hour
27 mars 2010 · Kommentera
A Modest Proposal for preventing the children of the world from committing a climate catastrophe, from being a burden to their parents or country, and for making them beneficial to the planet.
by Simon Hedlin Larsson (with inspiration from the Earth Hour movement, and the invaluable contributions of Dr. Jonathan Swift). 2010
It is a melancholy object to those, who have walked on the glaciers, or travel in the Arctic, when they see the few ice floes and the land patches crowded with polar bears of the female sex, followed by, two, three or five cubs, all in famished condition, and importuning any passenger for subsistence. These mothers instead of being able to hunt for their honest livelihood, are forced to employ all their time in swimming to find sustenance for their helpless infants who, as they grow up, either turn to thieves for want of cubs, or leave their dear native country, to fight for the Wild Animal Fighting club in Indonesia, or sell themselves to San Diego.
I think it is agreed by all parties, that this prodigious number of cubs in the arms, or on the backs, of rat the heels of their mothers, and frequently of their fathers, is in the present deplorable state of the Arctic, a very great additional grievance; and therefore whoever could find out a fair, cheap and easy method of making these cubs – and all other fauna and flora living rough from human climate change – better off than under present circumstances, would deserve so well of the public, as to have his statue set up for a preserver of the planet and its resources.
But my intention is very far from being confined to provide only for the children of Mother Nature: it is of much, much greater extent, and shall even take in the whole number of human infants at a certain age, who are born of parents in effect as little able to support them, as those who demand our charity in the streets.
As to my own part, having turned my thoughts for many years, upon this important subject, and maturely weighed the several schemes of our projectors, I have always found them grossly mistaken in their computation. It is true, a child just dropt from its dam, may be supported by her milk, for a solar year, with little other nourishment: and it is exactly at one year old that I propose to provide for them in such a manner, as, instead of being a charge upon the nature or their parents, or the parish, or consuming energy and animals and plants for the rest of their lives, they shall, on the contrary, contribute to the energy consumption, and partly to the feeding of many millions.
There is likewise another great advantage in my scheme, that it will prevent those voluntary abortions, and that horrid practice of women murdering their bastard children, alas! too frequent among us, sacrificing the poor innocent babes, I doubt, more to avoid the expense than the shame, which would move tears and pity in the most savage and inhuman breast.
The number of souls on this planet being usually reckoned six point eight billion, of these I calculate there may be about two hundred million couple whose wives are breeders; from which number I subtract fifty million couple, who are not making a large impact on the environment (although I apprehend there cannot be so many, under the present distresses of our planet) but this being granted, there will remain hundred and fifty million breeders. I again subtract fifty million, for those women who miscarry, or whose children die by accident or disease within the year. There remain about hundred million children annually born. The question therefore is, How this number shall be reared, and provided for? which, as I have already said, under the present condition of the environment, is utterly impossible by all the methods hitherto proposed. For we can neither offer them vegetables or meat; agricultural production emit vast amounts of carbon dioxide (I mean in terms of combusted fossil fuels), and breeding animals costs extreme amounts of energy, which were decades ago already at an unsustainable level.
I am assured by our environmentalists, that a boy or a girl, before fifteen years old, is of no possible contribution to the nature, and even when they come to this age, they will mostly not yield any benefits for the inhabitants of the forests or the oceans.
I shall now therefore humbly propose my own thoughts, which I hope will not be liable to the least objection.
I have been assured by a very knowing American of my acquaintance in London, that a young healthy child well nursed, is, at a year old, a most superiorly efficient energy source, whether compared to oil, gas, coal or bio fuels; and I make no doubt that it will equally overbear nuclear and organic waste. As have been explained to me, a human child put in a hearth will upon ignition generate heat equivalent to ten thousand times its weight in coal or wood. A child will also serve as an exceptional replacement of raw material in any combustion power plant. The extents of using children as a combustion energy source are thus barely conceivable.
I do therefore humbly offer it to public consideration, that of the hundred million children, already computed, twenty million may be reserved for breed, whereof only one fourth part to be males; which is more than we allow to sheep, black cattle, or swine, and my reason is, that these children are seldom the fruits of marriage, a circumstance not much regarded by our savages, therefore, one male will be sufficient to serve four females. That the remaining eighty million, at a year old, be offered in sale to the persons of quality and fortune, over the planet, always advising the mother to let them suck plentifully in the last month, so as to render them plump, and fat for a good hearth or combustion plant. A child will generate two weeks of energy consumption for a standard American household, and if it is a single person who lives in a small apartment, a one year old will be enough for a month’s demand of electricity.
It is my most truthful hope that this proposal may be realized in before long for the needs of stopping climate change and environmental damage are urgent as it was never thus. I call for immediate action, and advise the driving spirits and scrupulous that this message may reach, that today, March 27, 2010, at 20:30 local time, take part in a global movement that hence shall be known as the “Hearth Hour”.
Parents are urged to allow their children to be consumed in combustion, and their flames will not only spread warmth to every cold soul or numb body, they will symbolize the end of the much prolonged human intervention in our planet’s sensitive ecosystems in search for energy. In addition, I have been told that there is no such delicacy as the ashes of a child. My humble proposal may therefore not only satiate our needs of climate- and environmental-friendly energy, but also satisfy our distinctive taste for the finest delicacies.
I can think of no one objection, that will possibly be raised against this proposal, unless it should be urged, that the number of people will be thereby much lessened in the world. This I freely own, and ’twas indeed one principal design in offering it to the world. I desire the reader will observe, that I calculate my remedy for this one planet Earth, and for no other that ever was, is, or, I think, ever can be in the universe. Therefore let no man talk to me of other expedients: Of taxing our carbon dioxide emissions: Of using agricultural subsidies to fund extensive climate research: Of preventing ecological and energy-inefficient means of production: Of quitting this political game of demanding other actors to make the first move: Of preventing a cap-and-trade system for political purposes: Of planting two new trees for every one chucked down: Of learning to love life and all the other lives on this planet: Of increasing funding to energy research: Of taking measures for biodiversity in rainforests as well as oceans. Lastly, of putting a spirit of honesty, industry, and skill into our environmentalists, who, would save the last polar bear, rather than a human child.
Therefore I repeat, let no man talk to me of these and the like expedients, ‘till he hath at least some glimpse of hope, that there will ever be some hearty and sincere attempt to put them into practice.
I profess, in the sincerity of my heart, that I have not the least personal interest in endeavouring to promote this necessary work, having no other motive than the public good of our planet, by advancing our development, providing clean energy, replacing fossil fuels, relieving the polar bears and other animals, and stopping climate change. I have no children, by which I can propose to put in a single hearth.
Simon Hedlin Larsson
Kategorier: Allmänt
Taggad: 2010, A Modest Proposal, cap and trade, carbon dioxide, climate change, Earth, Earth Hour, Earth Hour 2010, emissions, energy, glaciers, Heart Hour, Hearth Hour 2010, industry, Jonathan Swift, planet, polar bears
Varför skulle lärarna debattera med Sverigedemokraterna?
26 mars 2010 · Kommentera
Tisdagens program av SVT:s ”Debatt” handlade om Sverigedemokraternas vara eller icke vara på svenska skolor. En stund av programmet ägnades åt att diskutera en skola som hade låtit Sverigedemokraterna hålla ett bokbord, och vilka reaktioner det hade blivit. Någon verkade tycka att Sverigedemokraternas åsikter fick stå oemotsagda, och att skolans lärare borde ha tagit debatten med SD-representanterna eftersom de senare anses ha extrema åsikter.
Förresten, apropå extrema åsikter, kan inte lärarna i sådana fall ta debatten med Vänsterpartiet när de kampanjar?
Simon Hedlin Larsson
Kategorier: Allmänt
Taggad: politik, lärare, demokrati, Sverigedemokrater, kampanj, skolor, SDU
Varifrån kommer jobben?
25 mars 2010 · Kommentera
Saxat från en artikel i Time:
”The conundrum is that the most useful things government can do to encourage job growth aren’t flashy initiatives with quickly visible results. ‘There’s no magic wand we can wave over companies that will induce them to go out and hire people,’ says Matthew Slaughter, an economist at Dartmouth’s Tuck School of Business. ‘We need to think long-term.’
If Congress wants more and better jobs in the U.S., it should do things like create a permanent tax break for companies that invest in research and development, make it easier for foreigners who get science and engineering Ph.D.s at American universities to stick around after graduation, and spend serious time and money improving the nation’s infrastructure, including the electric grid and broadband network. Such initiatives will not create many jobs that can be tallied on a spreadsheet. What they will do is more important: lay the groundwork for businesses to innovate and grow.”
Kanske något även för Sverige? Dock så struntar ju den svenska regeringen fullkomligt i detta; den vill ju bli omvald och följer därför den folkliga opinionen. Men kanske vore det något för vänstern – som framgångsrikt styrt den svenska opinionen under det senaste århundradet – att begrunda?
Fackförbunden som skriker högst i avtalsrörelsen bör även fundera över följande citat (taget från samma artikel):
”The same is true on the worker side of the equation. If the key characteristics of the American economy are flexibility and forward motion, then we would all be better off if people felt more support — both financial and social — to invest in their education, switch jobs and industries and venture out to start new firms.”
Var det någon som sa att stark arbetsrätt gynnar alla?
Simon Hedlin Larsson
Kategorier: Allmänt
Taggad: arbete, arbetsrätt, arbetsskydd, avtalsrörelsen, incitament, jobb, LO, opinionsbildning, Socialdemokraterna
Svenskt Näringsliv har jobbpolitiken
24 mars 2010 · Kommentera
Företrädarna för Sveriges två största politiska partier samt två största regeringsalternativ debatterar valets viktigaste fråga – jobben – i TV4:s ”Kvällsöppet”. Ordet ‘satsning’ hörs otaliga gånger från både Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. Sänkt skatt på arbete, gröna jobb, ordning i statsfinanserna, utbildning, aktiv arbetsmarknadspolitik, forskning och minskade klyftor, tas också upp som viktiga åtgärder. ‘Företag’ däremot nämns inte en enda gång under hela debatten. Inte heller ‘arbetsrätt’ eller ‘anställningsskydd’. ‘Ingångslöner’ verkade också helt ointressant för den moderate respektive den socialdemokratiska partiledaren.
Med en borgerlig alliansregering kan man lita på att det kommer fortsätta vara skillnad mellan att arbeta och vara arbetslös – det ska synas på bankkontot. Pensionärer får sänkt skatt och satsningar på forskning fortsätter. Om de rödgröna vinner valet, å andra sidan, kommer klyftor att göras mindre, höginkomsttagare beskattas högre och som arbetslös får man det bättre ställt. Vem som ska anställa människor för att arbetslösheten ska minska är det dock fortsatt tyst om från respektive block. Med en högerregering får arbetare det bättre ställt. Och med en vänsterregering får arbetslösa det bättre. Men hur skapar detta nya jobb?
Att företag ska anställa verkar varken Sahlin eller Reinfeldt se som en risk, utan snarare som ett ansvar, ungefär som när Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann skriver att ”[f]öretagen sviker landets arbetslösa”.
Jo, utkräv ansvar, så skapas nog många jobb… Dock vore det kanske ännu bättre om svenska folket och svenska politiker lyssnade lite mer på företagen och frågade vad de vill ha. Vad får dig att ta större risker och anställa fler personer? Vad får dig att vilja starta eget? Och på dessa frågor har Svenskt Näringsliv – inte helt oväntat – de bästa svaren.
Om problemet är arbetslöshet har Svenskt Näringsliv lösningen. (Bildkälla.)
Sverige behöver framförallt sänkta ingångslöner (företag har råd att anställa fler), mer flexibel arbetsrätt (större rörlighet på arbetsmarknaden och större chans för människor att hitta jobb som de trivs med) och ett mindre krångligt och byråkratiskt regelverk (lättare att anställa, i synnerhet för små företag som med rätt incitament skulle kunna växa till medelstora företag). Alla dessa tre åtgärder minskar arbetslösheten och ger dessutom företag större möjligheter att finna rätt kompetens. Högre kompetens ger högre produktivitet och då kommer företagen betala mer i skatt och ha råd att anställa ännu fler. Synd bara att inga av dessa tre frågor intresserar Mona Sahlin eller Fredrik Reinfeldt i någon nämnvärd utsträckning.
Kan man inte rösta på Svenskt Näringsliv i valet?
Simon Hedlin Larsson
Kategorier: Allmänt
Taggad: arbete, arbetslöshet, företag, företagande, jobb, Mona Sahlin, Per Schlingmann, Socialdemokraterna, Svenskt Näringsliv, sysselsättning, Urban Bäckström
There is nothing like American politics
22 mars 2010 · 1 kommentar
(Image source.)
Kategorier: Allmänt
Taggad: Barack Obama, Democrats, health care, health care bill, health care reform, Obamacare, Republicans
Könsskillnadernas främsta beskyddare
21 mars 2010 · 1 kommentar
”Merete Ellegaard säger att hon också fått fina kommentarer från musiker hon jobbat med:
- En person sa till exempel till mig att ‘man tänker inte på om du är man eller kvinna när du dirigerar’.
- Det är dit man vill komma, säger hon.
Vi borde redan vara där,” skriver Hanna Höglund i Expressens kulturdel.
Man kan ju alltid fråga sig hur mycket denna 5 900 tecken lång krönika hjälper till att eliminera könsfokus när det enda artikeln i övrigt går ut på är att raljera över hur ojämställt det är bland landets dirigenter.
”Siffran över framträdanden med kvinnliga dirigenter är inte mycket högre: 43 stycken av cirka 350 konserter under de tre senaste säsongerna,” skriver Höglund lite tidigare i samma artikel.
Hur var det med att inte fokusera på dirigenternas kön sa du?
Fast det gäller väl knappast Höglund. Vi andra som tillhör de vanliga dödliga är omedvetet fast i överordnande strukturer (Althusser och Balibar, 1970, Reading ‘Capital’, New Left Books: London: p. 180), medan Höglund tillhör en privilegierad elit som kan röra sig utanför dessa superstrukturer och belysa dem för oss som tillhör skocken – det dumma folket – som inte vet sitt eget bästa.
Så medan du och jag ska lägga minimalt fokus vid kön, gör Höglund precis vad som behagar henne, för att i hennes värld har hon medicinen och du och jag är lite lätt sjuka i huvudet. När du och jag noterar vad en dirigent har för kön cementerar vi könsstrukturer (den överordnande multimegakonspirationen patriarkatet), men när Höglund skriver om precis samma sak hjälper hon istället oss att se vilka fångar vi är, och gör vi bara som hon säger så kommer vi kunna bryta oss loss ur Rousseau-liknande kedjor (Du contrat social: ch i, ”‘L’homme est né libre, et partout il est dans les fers.”) och återvända till det perfekta samhället.
Fast vad är det som har gett just Höglund & co den självuttalade rätten att fritt kunna få belysa könsskillnader utan att behöva svara för att själva faktiskt preservera könsfokus? Just precis, ingenting. Det finns goda skäl till att strukturalismen inom politisk teori dog på 1970-talet, vilket Colin Hay tydligt påpekar i kapitlet ”Marxism and the State” i Gamble, Marsh and Tant (1999), Marxism and Social Science (Macmillan: Basingstoke: p. 38). Det främsta skälet är just att det inte finns några sakliga argument till varför en liten elit skulle kunna göra sig tillräckligt oberoende av de överordnande strukturerna för att objektivt kunna observera dem (förutom Anthony Giddens har även Anthony King, Stephen Bates och Bob Jessop skrivit drösvis om just detta).
Därför är Hanna Höglund precis lika ansvarig som många andra för att bevara könsfokus och könsskillnader. Om syftet med hennes artikel är att människor inte ska fundera på vilket kön dirigenten har på den nästa konsert de går på lär hon knappast vara speciellt framgångsrik när hon skriver:
”Den pågående Mahlerfestivalen i Stockholms konserthus exemplifierar bristen på kvinnliga dirigenter i svenskt orkesterliv. Elva dirigeringstillfällen. Vi bockar av män vid alla. Inklusive den omstridde kändisamatören Gilbert Kaplan.”
Om jämställdhetens värsta fiender är könsförtryckarna måste jämställdhetens värsta vänner vara genusgalningarna, kvoteringsivrarna och könskalkylatorerna.
Simon Hedlin Larsson
Kategorier: Allmänt
Taggad: Colin Hay, feminism, genusgalningar, Hanna Höglund, jämställdhet, Jean-Jacques Rousseau, könsfokus, könskalkylatorer, könskvotering, könsskillnader, kvinnliga dirigenter, kvotering, kvoteringsivrare
Att kräva skyldigheter genom påstådda rättigheter
20 mars 2010 · Kommentera
De som inte har läst Thomas Gürs artikel i dagens SvD rekommenderas att göra det. Utdrag följer:
”Det som avses är inte att en arbetstagare ska ha rätt att arbeta heltid, utan att en arbetsgivare ska ha skyldighet att erbjuda heltidsanställning /…/ Det /…/ tyder på bristande kunskaper i addition och subtraktion. Om två deltidsarbetande personers arbetsuppdrag slås ihop till ett heltidsuppdrag som utförs av en person, blir resultatet inte en ökning i sysselsättning utan en minskning, närmare bestämt med en tidigare deltidsarbetande person.”
Gür avslutar sin kolumn mycket skarpt:
”Det mest intressanta med kravet att arbetsgivare ska ha skyldighet att erbjuda heltid är dock inte de svaga argumenten. Det som framförs som krav på en ”rättighet” för en grupp att få arbeta fler timmar och få lön för detta, är egentligen ett krav på skyldighet för en annan grupp att tillhandahålla dessa timmar och betala denna lön, oavsett om man har nytta av detta eller inte. Argumenten om ökad sysselsättning och stärkt konkurrenskraft är påklistrade (och därför så svaga).
Det mest intressanta är att ett sådant krav över huvud taget kan framföras på allvar och också tas på allvar. Men att kräva skyldigheter av andra genom att påstå att det är ens rättigheter, är ett mycket vanligt knep i svensk samhällsdebatt.”
Kategorier: Allmänt
Taggad: arbetsgivare, arbetstagare, avtalsrörelsen, deltid, fackföreningar, heltid, LO, Thomas Gür, visstid
Dags att göra skillnad på islam och islamism
19 mars 2010 · 2 kommentarer
Helt rätt av integrationsminister Nyamko Sabuni att kartlägga islamistisk extremism. När slöjförbud råder i Frankrike och minaretförbud införs i Schweiz är behovet av att skilja på vanliga muslimer och religiösa extremister mycket stort. Det gäller emellertid att vara mycket konsekvent på en rad punkter:
- Alla religioner ska behandlas likadant och kunna kritiseras öppet
- Alla former av religiös extremism och ”gudomliga lagar” ska motverkas
- Absolut religionsfrihet råder, men den måste utövas inom ramen för ett lands lagar och regler
- Ingen person kan utkrävas ansvar för vad andra personer med samma religion gör; men det är viktigt att man tar avstånd från sådant som man som individ tycker är fel, vilket såklart även gäller icke-religiösa personer
Självklarheter kan tyckas. Men med tanke på en del tidigare kommentarer känns det ibland nödvändigt att slänga in en och annan brasklapp och överpedagogiskt förtydligande.
Simon Hedlin Larsson
Kategorier: Allmänt
Taggad: extremism, islam, islamism, minaretförbud, muslimer, Nyamko Sabuni, politisk islam, religion, religionsfrihet, slöjförbud
LO har aldrig velat att du ska spara pengar
19 mars 2010 · 1 kommentar
LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin skriver idag i Aftonbladet på debattemat ”pengar och sparande” att det är ”Omöjligt att spara i klyftornas Sverige”. Hon menar att bland de viktigaste orsakerna till de påstådda ökade klyftorna är ”ökade ekonomiska skillnader mellan de som arbetar och de som är arbetslösa eller sjuka”, vilket givetvis beror på att ”skatterna har sänkts, mest för de som redan tjänar bäst”.
Lösningarna kanske inte är så oväntade. ”Heltid ska vara en rättighet” och ”trygghetssystem repareras”, menar LO-ordföranden.
”A-kassan och sjukförsäkringen levererar inte längre den trygghet de ska göra. Det tvingar människor att själva bygga upp en egen buffert,” fortsätter hon. Frågan är bara vad a-kassan och sjukförsäkringen har med att det skulle vara svårt att spara? Möjligtvis att de skulle kosta så mycket i skatt att människor får lite till övers, men det är svårt att tänka sig att LO:s ordförande skulle antyda något sådant. Här handlar det förmodligen snarare om en något förvirrad spökskribent som blandar ihop svårigheterna att spara kapital i dagens Sverige, med påstådda anledningar om varför människor ha behov av att spara.
Och om vi ska diskutera vad artikeln faktiskt är tänkte att handla om – pengar och sparande – kan man konstatera att skillnaden mellan rik och fattig inte har ett dugg att göra med möjligheterna till att spara en fraktion av sin inkomst.
Att Lundby-Wedin gick med på att låta någon skriva en artikel på detta tema är faktiskt förvånande; att prata om just sparande borde annars vara någonting som LO drar sig inför i det längsta. Jag menar, är det någon organisation som har verkat för att öka skillnaderna mellan arbetande och arbetslösa är det ju LO. Detsamma gäller låg- och medelinkomsttagares värdelösa möjligheter till att spara. Höga ingångslöner, extremt höga skatter, låg lönespridning, höga marginalskatter, världens starkaste anställningsskydd, attacker mot visstidsanställningar, ständiga krav på reallöneökningar – att det är ljusår mellan arbetslösa och arbetsmarknaden, samtidigt som få har råd att spara, är ju ett direkt resultat av LO:s alldeles för stora inflytande.
Sedan kan man alltid diskutera huruvida konsekvenserna har varit bra eller dåliga, men helt klart är i alla fall att LO aldrig har haft några ambitioner om att svenska låg- och medelinkomsttagare ska ha några möjligheter till att spara pengar. LO är istället högst ansvariga för att staten idag tar mer än hälften av allt vad du tjänar för att sedan kunna klumpa ut miljonbelopp till olika myndigheter i hopp om att Sverige ska kunna ta hem den åtråvärda titeln flest byråkrater på capita.
Simon Hedlin Larsson
Kategorier: Allmänt
Taggad: anställningsskydd, avtalsrörelsen, byråkrati, heltid, ingångslöner, LO, reallöner, skatt, spara, visstidsanställning, Wanja Lundby-Wedin
Genusvetenskapens gyllene snitt
18 mars 2010 · 1 kommentar
Könskvotering är fel, konstateras det i samband med att regeringen nu avskaffar positiv särbehandling till högskoleutbildningar.
”27-åriga Olivia Rozum hade läst två år på folkhögskola för att kunna komma in på drömutbildningen. Men trots högsta betyg blev det tvärstopp – eftersom hon inte var man,” skriver SvD känslosamt i syfte att göra människor upprörda.
Att stirra sig blind på kön och välja personer i hopp om att kunna uppnå genusvetenskapens gyllene snitt, 50/50, eller åtminstone det halvmagiska talet 40/60, verkar hela Sverige tycka är en dum idé. Och de har rätt. Det är rent ut sagt en korkad idé.
Därför återstår det bara att se om människor har någon lust att vara konsekventa i sin hållning. Är de det lär inte det rödgröna blocket få en enda röst på grund av sin jämställdhetspolitik eftersom att deras statsministerkandidat Mona Sahlin tydligt har klargjort att man vill göra könskvotering till lag.
Simon Hedlin Larsson
Kategorier: Allmänt
Taggad: 50/50, genusgalningar, genusvetenskap, kön, könskvotering, kvotering, kvoteringsivrare, Mona Sahlin, Olivia Rozum, positiv särbehandling
Önskan om att vara obegriplig
18 mars 2010 · Kommentera
Det pågår just nu en debatt om svensk kulturjournalistik. På Newsmill är det ett av dagens teman, och i tisdags var det kvällens ämne i SVT Debatt.
Ett argument som saknades i debatten var själva meningen med att överhuvudtaget skriva, som för de flesta borde vara att kommunicera ett budskap. Varför detta är relevant är för att många som försöker skriver intellektuellt på svenska kultursidor vet att enbart ett fåtal kommer kunna förstå vad de skriver och ändå gör de det. Varför?
Kanske för att man skriver för den lilla intellektuella läsarkretsens skull, men det ter sig ganska märkligt att göra det i kommersiella tidningar; i sådana fall verkar det ju mer rimligt att man håller sig till en smal kulturtidskrift eller använder en mailinglista för likasinnande. Därför leder det en till att istället dra en annan slutsats; de skriver intellektuellt trots att merparten inte förstår vad de menar. För det är i deras ögon det som är själva poängen. Möjligheten att framstå som om man visste bättre än andra. ”Jag kan mer än dig.”
Nog för att man kan skriva något i stil med:
”När han träffade chefen fanns det slående likheter med dramatiken då Britomart fick se Sir Artegall; deras möte framstod närmast som ett framväxande av implicita överenskommelser i perfekt stabila anarkier. På denna smala tråd trädde hon fram som en nei ti naath, medan han rörde sig tensidisk i virilioansk hastighet. Det var en atmosfär fylld av metafysisk determinism som deduktivt och fullständigt institutionalistiskt illustrerade imperfektionseffekten av gårdagens Fiske före Perry.”
Problemet är bara att om man inte har läst Spenser, Clark, Bates, och så vidare, så blir det i det närmaste obegripligt. Och eftersom de flesta garanterat inte känner till Sir Artegall vet man redan från början att en majoritet inte kommer kunna ta till sig det explicita budskapet i texten. Snarare blir det ett hånfullt sätt att med andra ord retoriskt skriva: ”Är du så korkad att du inte fattar?”
Ibland behövs såklart terminologi och namnreferenser. Det blir svårt att diskutera puttonyos om man inte vet vad Tokaji är. Har du inte läst Douglass C. North lär du inte ha någon åsikt om ny institutionalism. Utan Pokémon Red eller Blue säger nog Missingno inte speciellt mycket. Har man inte hört talas om neokeynesianism har man förmodligen heller inte hört talas om ekonomiska kordinationsfel. För att förstå vad Jagdish Bhagwati menar när han skriver att han delvis upptäckte naturens skönhet genom Old Capital bör man ha läst Yasunari Kawabata, och dessutom kanske också World Affairs Journal där den ursprungliga artikeln om kapitalistiska myter publicerades. Kort och gott finns det många tillfällen då man behöver känna till a för att kunna förstå och diskutera b. Förhoppningsvis finns det också någon sådan tanke med världens utbildningssystem.
Det som man kan vända sig mot är istället när man krånglar till det i onödan. Vad som är onödigt och inte är mycket subjektivt, men en bra tumregel för skribenter borde vara att fundera över ifall texten förlorar på att bli mer begriplig. Tyvärr menar nog många kulturskribenter att så ofta är fallet. För dem finns det nämligen ett egenvärde i att skriva komplicerat. Man vill skriva en artikel som om man målade en tavla som är bäst om så få som möjligt förstår vad den föreställer. Lyckas man bli missförstådd och feltolkad av alla blir man utnämnd till årets kulturjournalist.
En ganska trist mentalitet kan tyckas. För enligt ƒ(x) = σ-1 · φ((x-μ)/σ) finns inom tre standardavvikelser från μ runt 99,7 % av befolkningen, varav många troligtvis gärna skulle vilja förstå lite mer om skrivareliten så bara tillät. På något sätt känns det också som om det sker en divergens; ett flertal kulturjournalister stör sig på bloggarnas och internetforumens enkelhet, och styr därför om skutan mot ännu större hopp om att framstå intellektuellt och bildat.
Simon Hedlin Larsson
Kategorier: Allmänt
Taggad: Douglass C. North, elitism, Jagdish Bhagwati, kultur, kulturelit, Yasunari Kawabata
Bloglovin
