Nu ska staten enligt uppgift ordna 20 000 praktikplatser. Josefin Brink, arbetsmarknadspolitisk talesperson för Vänsterpartiet, har en poäng när hon frågar om denna åtgärd – kallad Lyft – är ett skämt. I och för sig hade förmodligen Lars Ohly vid rodret lett till att alla den borgerliga alliansens arbetsmarknadspolitiska åtgärder hade genomförts i mångdubbelt högre grad till mångdubbelt högre kostnad, men detta hindrar inte Vänsterpartiet från att ha rätt i att detta nog får anses vara en ganska verkningslös insats för Sveriges arbetslösa.
Först och främst kommer ju långt ifrån alla praktikplatser ens att tillsättas. För det andra undrar man vilken typ av meningsfulla uppgifter och värdefulla erfarenheter praktikanterna kommer att få ta del av. Och för det tredje är frågan om det inte vore bättre att underlätta för företag att anställa istället för att statliga myndigheter ska hitta på arbetsuppgifter till tiotusentals arbetslösa svenskar. Men så är det ju valår, och Moderaterna behöver vänsterväljare för att få chans att regera en till mandatperiod. Då är det svenska modellen och världens starkaste anställningsskydd som gäller. Skillnaden mellan och steget från att vara arbetslös till att få arbete är inte så viktig. Kan man bara komma på någon arbetsmarknadspolitisk åtgärd är det enkelt att gömma arbetslösheten genom att mäta sysselsättningsgrad istället. Allt för att det ska se bra ut.
Det uppstår en tämligen besynnerlig situation i en demokrati när politiker genomför reformer och sätter in åtgärder som de själva inte alls tror på, men som bedöms få positivt bemötande bland viktiga väljargrupper. Man ger upp en del av sin egen politik och övertygelse för att förbättra förutsättningarna för att vinna val. Rätt eller fel kan diskuteras. Sant är det dock i vilket fall som helst.
Simon Hedlin Larsson
