Alice Teodorescu skriver idag mycket läsvärt i Svenska Dagbladet om kvotering. Artikeln utgår från att vi befinner oss i framtiden, år 2030, och att vi ser följderna av ett scenario där kvotering till bolagsstyrelser har införts:
”När vi lyssnar till riksdagsdebatten idag, år 2030, vet vi hur det gick. Kvinnorepresentationen är av givna skäl högre, men de grundläggande problem som tidigare fanns återstår. Analysen som föregick lagändringen baserades på felaktiga antaganden. Bland annat utgick man ifrån att det fanns ett positivt orsakssamband mellan andelen kvinnor och lönsamheten i företag. Följdfrågan som aldrig ställdes var vad denna särskilda ‘kvinnokompetens’ bestod av samt om vilken kvinna som helst kunde kvalificera sig till ett uppdrag på grund av sitt kön. Inte heller begrundades de signaler som utsändes då kompetens reducerades till en fråga om människors kön, tvärtemot den grundläggande premissen, om könets irrelevans.
För alla kvinnor, såväl kvoterade som övriga, har nya utmaningar uppstått. De inkvoterades kompetens blir ifrågasatt; de som har tagit sig fram på egen hand misstänkliggörs och beskylls för att vara inkvoterade och därmed inkompetenta. Gårdagens potentiella vinnare har blivit morgondagens säkra förlorare.” (OBS, min fetstil.)
2010 års kvoteringsivrare har mycket att förklara. Framförallt varför kön är viktigare än att bekämpa diskriminering.
Simon Hedlin Larsson
Kategorier: Allmänt
Taggad: Alice Teodorescu, bolagsstyrelser, diskriminering, genus, kön, könskvotering, kvotering, kvoteringsivrare
Precis all utveckling handlar om att göra någonting annorlunda än tidigare. Är man tillräckligt mycket före sin tid blir det som filosofen Arthur Schopenhauer sa om sanningarnas tre stadier:
”Först blir de förlöjligade. Sedan blir de våldsamt motarbetade. Slutligen blir de accepterade som alldeles självklara.”
Fråga bara Barry J. Marshall och J. Robin Warren som upptäckte Helicobacterbakterien eller Spencer Silver som uppfann post-it-lappen. Eller varför inte Jan Boklöv som introducerade V-tekniken i backhoppning och som i flera tävlingar fick poängavdrag i stil (ungefär på samma sätt som en gymnast eller konståkare som inte gör hoppet ”rätt”) tills officiella instanser fick erkänna att det var aerodynamiskt fördelaktigt att hoppa med skidorna som ett V istället för parallellt. Nu är Boklövs V-stil standard – som om det alltid hade varit så, förstås.
Och apropå skidsport; igår dömdes Andrea Fischbacher ut av kommentatorerna i brittiska Eurosport redan vid första mättiden (efter bara runt en sjättedel av loppet) i damernas super-G för att hon ansågs ha dålig teknik. Hennes ovanliga stil är slalombaserad vilket gör att hon åker mer upprätt än i princip alla andra som gärna hukar sig i störtlöpp och super-G eftersom dessa är fartgrenar. Fördelen med att åka som Fischbacher gör är att hon har lättare att göra skarpa svängar eftersom hon har en högre tyngdpunkt än de andra åkarna. Men det räcker inte, menar de flesta. Eftersom acceleration och toppfart är så viktigt i super-G måste man hålla luftmotståndet nere och göra sig liten. Detta är ju trots allt inte en teknikgren som slalom eller storslalom. Sådeså.
Förresten, vem vann egentligen OS-guld i super G igår då? Öh, jo, det gjorde visst Fischbacher.
Så kan det gå.
Simon Hedlin Larsson
Kategorier: Allmänt
Taggad: Andrea Fischbacher, Arthur Schopenhauer, Barry J. Marshall, Eurosport, J. Robin Warren, Jan Boklöv, Spencer Silver, super-G, utveckling, Vancouver, vinter-OS
Bloglovin
