Många klassiker är ju fantastiskt lättillgängliga, spännande, och kommersiellt tilltalande (jag tänker då på t.ex. Homeros, Golding, Steinbeck, Kafka, Dumas m.fl.). Problemet är väl att om man inte läser mycket böcker så skräms man en smula av klassikerstämpeln eftersom man förknippar den med en helt annan typ av klassiker (de svårtillgängliga, avancerade). Ofta är det dessutom språket snarare än djupet i diskussionen som skiljer, vilket ytterligare får mig att tvivla på värdet i att ungdomar faktiskt läser dessa klassiker.

Jag ser det helt enkelt som en smakfråga, en mycket liten del av befolkningen har ett så utpräglat intresse för litteratur att de tungrodda klassikerna blir njutbara och det är helt okej. Däremot så är det tråkigt att man samtidigt missar de lättlästa klassikerna och så att säga slänger ut babyn med badvattnet.

Vi nedvärderar det lättlästa en smula i det att vi konstaterar att den avancerade litteraturen är så viktig att ta till sig. Jag tycker att det finns ett värde i att introducera all typ av litteratur för unga, men vad de sedan väljer att själva förkovra sig i känns ganska ointressant. McBain eller Ekman? Det är ändå ett val mellan hummer och foie gras om du frågar mig (bildligt talat, Ekman är egentligen inte min kopp te).