Jag skriver i det senaste numret av Radikalt Forum (2009(3): pp.17) om inkomstskillnader och fattigdom. Eftersom pappersversionen inte finns på nätet klistrar jag in texten här:
Globaliseringsmotståndarna har under årens gång bytt argument. Först sa man att globalisering orsakar fattigdom. Sedan växlade man spår och klagade på klyftor och inkomstskillnader, och det allra senaste är nu att som Branko Milanovic, ledande ekonom på Världsbanken, tala om upplevda inkomstsskillnader.
En del som ställer sig skeptiska till globaliseringen har således övergett anklagelserna om stigande fattigdom och ökade klyftor, och istället valt att tala om hur människors ökande medvetenhet om hur bra somliga har det gör att de upplever att klyftorna är större, oavsett hur verkligheten egentligen förhåller sig.
Detta må vara en intressant observation, men den är knappast lämplig som politiskt underlag; att försöka kvantifiera människors känslor och anpassa lagstiftningen och statens budget därefter är varken realistiskt eller önskvärt.
Om man vill komma med förslag på politiska åtgärder är det bättre att som nobelpristagaren Joseph Stiglitz hålla kvar vid gamla argument och hävda att de faktiska och statistisk mätbara klyftorna mellan rika och fattiga har ökat. I Globalization and Its Discontents skriver han:
Trots upprepade löften om minskad fattigdom under det sista decenniet av 1900-talet har det antalet människor som lever i fattigdom faktiskt blivit nästan hundra miljoner fler.
Problemet med Stiglitz slutsats är dock att han baserar den på Världsbankens data, utan att ta hänsyn till att Världsbanken i början av 1990-talet i mycket väsentlig grad modifierade sin metod för att beräkna fattigdom. Detta faktum har också framförts av Världsbankens egna ekonomer, exempelvis av Surjit Bhalla i Imagine There’s No Country: Poverty, Inequality and Growth in the Age of Globalization.
Det finns således starka skäl till att tro att världsfattigdomen snarare har minskat, och så även inkomstskillnaderna. Låt dock för sakens skull säga att globaliseringsmotståndarna har rätt i att klyftorna har ökat – detta är trots allt mycket svårare att mäta än absolut fattigdom och fortfarande förmål för debatt inom forskningen. Vad är då lösningen? Är det ökade handelshinder och mer utbredd ekonomisk nationalism?
Vissa kanske tror att ökad protektionism skulle minska gapet mellan rika och fattiga i och med att det kommer leda till minskad ekonomisk tillväxt världen över, och att detta i det långa loppet skulle ge oss en mer utbredd delad fattigdom som Ernst Wigforss hade varit stolt över.
Historiska tillbakablickar visar dock något annat. I sina essäer om depressionen på 1930-talet pekar Ben Bernanke, i likhet med Benn Steil och Manuel Hinds på Council on Foreign Relations, på att när Smooth-Hawley Tariff Act skrevs under år 1930 och USA införde världens högsta handelstariffer ökade klyftorna mellan de rika och de fattiga länderna. Detta berodde helt enkelt på att de välutvecklade länderna kunde fortsätta handla med varandra och dessutom hade en etablerad inhemsk produktion att falla tillbaka på, medan många av världens fattiga länder var beroende av den internationella handeln och därför mer eller mindre kollapsade till följd av den starkt ökande protektionismen.
Att minska klyftorna mellan olika länder är således lättare sagt än gjort. Men är det ens önskvärt? Om Dow Jones eller Nikkei kraschar kommer de globala inkomstskillnaderna att minska, men frågan är hur det hjälper världens hungriga att de rika också svälter.
Inom utvecklingsekonomisk forskning brukar de som förespråkar en jämnare inkomstfördelning argumentera för att det leder till att fler människor är beredda att investera. Som Urban Bäckström visar i Dags att köpa aktier? behöver det dock inte alltid vara fallet. Ser man till Sverige och de höga skatter vi har haft, har detta snarare minskat antalet investeringar i och med att privatpersoner har haft det svårt att bilda kapital.
Det fokuserar idag för mycket på klyftor och inkomstskillnader. Det som är relevant är inte hur stort gapet är mellan den som har mest och den som har minst; det viktiga är att den som har minst har det bra.
Simon Hedlin Larsson, studerar nationalekonomi och statsvetenskap på University of Birmingham och ekonomisk historia och historia på Lunds universitet
