Den kanske hetaste nyheten för tillfället är problemet med att hitta någon som vill äga Saab (se 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19). Själv är jag inte jätteintresserad av denna fråga, utan noterar mest hur ständiga motsägelser dyker upp i debatten. Vattenfall borde staten sälja. Saab Automobile borde staten äga, i alla fall enligt Mona Sahlin.
Att Vattenfall har gått som tåget de senaste åren och vill rena kolkraftverk i Tyskland och bygga klimatvänlig kärnkraft i Storbritannien – det är dåligt. Däremot verkar somliga tycka att det är helt naturligt att staten går in och räddar ett biltillverkningsföretag som ingen annan vill ha.
Personligen har jag alltid haft svårt för att se varför en liten politisk elit skulle sköta ett företag bättre än de som engagerar sig fullhjärtat och tar personliga risker för att driva en verksamhet. Sälj Vattenfall och köp inte Saab är min linje. Ganska enkelt och inte speciellt märkvärdigt.
Vad som däremot är intressant i sammanhanget är att försöka se hur det egentligen står till med Centerpartiet, som varit ytterst ansvariga för hanteringen av Vattenfall såväl som Saab. Hur mår centerpartisterna?
Jag vill inte överdriva situationen, men jag tror knappast det är kontroversiellt att påstå att centern har problem (se 1, 2, 3, 4, 5). Man har tappat liberaler till Piratpartiet, och förmodligen har även en del gått till Folkpartiet. Och sedan kärnkraftsuppgörelsen i våras har den lugna strömmen av centerpartister som vandrat över blockgränsen till i synnerhet Miljöpartiet mer eller mindre utvecklats till en strid ström. Får man tro en del opinionsundersökningar har Centerpartiet tappat nästan halva väljarstödet sedan detta förra riksdagsvalet.
Dagens problem för Centerpartiet ser ut att bero mycket på att man är just ett mittenparti. De två största kärnkraftsmotståndarna – Vänsterpartiet och Miljöpartiet – finns på den andra sidan av blockgränsen, samtidigt som man sitter i regering tillsammans med kanske de största kärnenergivännerna i Sverige, Folkpartiet. Detta klyver partiet – som fortfarande har synliga ärr sedan folkomröstningen 1980 – mitt itu. Samma sak gäller FRA-debatten då unga liberala företrädare som Fredrick Federley och Annie Johansson stod på oppositionens sida om att inte signalspana i kabel, medan partitoppar och tunga moderater piskade på för att hålla ihop den borgerliga alliansen.
Centerpartiet har dessutom kanske fler väljare som känner sig svikna än något annat av de andra borgerliga allianspartierna. Man gick till val på att förbättra situationen för småföretagarna. Och visst har är de fyra jobbskatteavdragen varit välkomna åtgärder för att ge enskilda näringsidkare mer pengar kvar i plånboken. Men 3:12-reglerna orsakar fortfarande krångligheter. Den övergripande byråkratin som plågar expanderande småföretag är värre än i många andra länder. Och den svenska arbetsmarknaden fortsätter vara bland de mest stela i hela världen.
I Sverige är det inte särskilt jobbigt att starta företag, men att vara småföretagare och anställa – det är jobbigt och svårt – och det har inte blivit mycket särskilt mycket bättre sedan de borgerliga partierna vann valet för tre år sedan.
På sitt sätt liknar faktiskt Centerpartiets problem det som Kristdemokraterna lider av. Man har svårt att profilera sig utåt i en moderatdominerad regering. Partiet står inför ett liknande val som det Göran Persson hade när han tillträdde som statsminister 1996: “Vad ska jag välja för fråga som är min /…/ och som inte går på kollisionskurs med fackministrar?” Skillnaden nu för centern är att hitta en fråga som inte går på kollisionskurs med den borgerliga alliansen.
Förmodligen kommer inga avgångar eller så kallade re-shuffles ske förrän efter valet. Det vore nämligen detsamma som att erkänna att man har inte har skött sig om man bytte partisekreterare eller liknande. Dock sjunker förtroendet för Centerpartiets ledarskap kraftigt till följd av att man framstått som lama och passiva vad gäller Vattenfall och Saab. Dålig kommunikation utåt har också varit en starkt bidragande faktor; människor har inte känt att de förstått hur man egentligen har hanterat dessa frågor från regeringens sida. Det man hört har mest varit bortförklaringar och skuldbeläggning av han, hon, den och det.
Ska Centerpartiet göra ett bra val nästa år bör man ena partiet kring en gemensam fråga snarast. Det får gärna vara någonting man är emot; gemensamma hot enar som få andra ting. Man behöver hur som helst ta patent på frågan och driva den stenhårt utåt. Och det är viktigt att det är en fråga där man faktiskt kan lova väljarna resultat om man får förnyat förtroende.
Simon Hedlin Larsson
