Urban Bäckström, vd för Svenskt Näringsliv, har många bra förslag på hur vi ska lösa arbetslösheten i allmänhet och på ungdomsarbetslösheten i synnerhet. Det handlar bland annat om att ”luckra upp anställningsskyddet, sänka ingångslönerna och förbättra kopplingen mellan skola och näringsliv”, vilket jag anser vara varmt välkommet.
Problemet är tyvärr att man ofta möter fackligt såväl som politiskt motstånd så fort man vill röra vid anställningsskyddet eller ingångslönerna. De som redan har jobb vill såklart ha bästa möjliga anställningsskydd, men tyvärr går detta ofta ut över de som inte har något jobb alls eftersom företag helt enkelt inte har råd att anställa. Dessutom verkar man helt glömma bort att om företagen får det lättare att anställa innebär det en större trygghet för alla – även för de som redan har jobb – eftersom om man blir av med sitt nuvarande arbete är det lättare att få ett nytt.
Föreslår man att sänka ingångslönerna kommer facken med LO i spetsen och smäller en på fingrarna. Lönespridning skapar ökade klyftor, eller något liknande, brukar det låta. Att man genom höga ingångslöner orsakar högre arbetslöshet och större klyftor mellan arbetande och arbetslösa – det verkar dessvärre inte spela någon roll.
Man kan dock hoppas att den historiskt sett starka opinionen mot att underlätta för företagen att driva sina verksamheter i Sverige ändras allteftersom Socialdemokraterna sniglar sig mot mitten. Svenskt Näringsliv må vara en intresseorganisation, men förslagen mot att motverka ungdomsarbetslösheten skulle göra gott för hela det svenska samhället.
Dock ställer jag mig lite skeptisk till hur Bäckström motiverar att det är orättvist att arbetslösheten slår mot ungdomarna: ”Dagens unga är beresta, språkkunniga, bättre utbildade än vi, datorkunniga och de behärskar sociala medier.” Min generation haussas alldeles för ofta, och jag tycker vi som är unga idag har väldigt mycket att bevisa samt vara tacksamma över. 80-talisterna är i mina ögon inte mer speciella än någon annan generation, och vi är inte särskilt mycket mer resvana eller bildade heller.
Eller det beror på; läget blir ju såklart annorlunda om man med ‘beresta’ menar ‘har gedigen erfarenhet av utelivet i Sunny Beach, Phuket, Kuala Lumpur, Alanya och Gran Canaria’, med ’språkkunniga’ menar ‘frekvent säga ”shit”, ”oh my God” och”nice”‘, med ‘bättre utbildade’ menar ‘har klarat gymnasiet på fem istället för på tre år’, med ‘datorkunniga’ menar ‘lära sig använda en rosa MacBook när man är van vid en PC’, och med ‘behärska sociala medier’ menar ‘ta kort på allt som precis har nämnts, lägga upp bilderna på Facebook, och sedan blogga om det’.
Simon Hedlin Larsson
Kategorier: Allmänt
Taggad: anställningsskydd, arbetslöshet, arbetsmarknadspolitik, avtalsrörelsen, ingångslöner, LO, Svenskt Näringsliv, ungdomsarbetslöshet, Urban Bäckström
Av de inlägg jag har läst tycker jag att PJ Anders Linder har den bästa kommentaren gällande svenska kommuners biståndspengar. Bland det värsta jag vet är slöseri med skattebetalarnas pengar – som om man kunde spendera de lite hur som helst.
Och den här historien om hur svenskt bistånd finansierar somliga kommunalråds semesterresor är knappast förvånande, men gör likväl att man mår dåligt av att höra det. Inte nog med att det är skattemedel som bekostar dessa resor, det är pengar som är tänkta att gå till att hjälpa de i världen som har det sämst ställt.
Det är för övrigt myket enkelt att få en bild framför sig av hur detta går till; jag skulle gissa att det ser ut ungefär såhär:
1) Någon på kommunen tycker det vore intressant att göra ett internationellt projekt. Man spånar på lite idéer och kommer fram till att det vore kul att göra ett intellektuellt utbyte med Indien.
2) Man kontaktar en indisk organisation eller liknande och planerar för ett studiebesök. En projektplan författas och används för att äska biståndspengar.
3) 4-5 personer från kommunen åker till Indien, är där i en vecka, träffar lite människor från den nämnda organisationen, ser sig omkring, och har allmänt trevligt.
4) Delegationen kommer hem till Sverige, och skriver en rapport som läggs till handlingarna under nästa styrelsemöte och sedermera arkiveras i en pärm. Klart.
Kan någon nu säga mig när dessa skattepengar, som också är biståndspengar, som för hundratusen eller så finansierade denna resa, användes så effektivt som möjligt för att göra maximal nytta för Indiens svältande barn?
Dessa resor och liknande kommunala internationella projekt är oftast flummiga, utan en tydlig målbild och konkreta resultat. De gör säkert ingen skada – man lär ju i alla fall bidra en viss del till landets turism – men särskilt mycket nytta gör de inte heller.
Jag tror att jag och PJ Anders Linder landar i ungefär samma slutsats, vilket är att kommunalråd får åka på dessa resor om pengarna tas från en budgetpost som heter något i stil med ”Kommunens utlandsresor för långsiktigt utvecklingsarbete”, och om man lyckas få skattebetalarnas godkännande för att bekosta detta.
Men kom inte och ta pengar från statens utlandsbistånd, det slösas redan tillräckligt som det är i dagsläget. Vill man, som jag, på allvar hjälpa världens mindre lyckligt lottade är det knappast en bra metod att ge biståndspengar till kommunerna. Då är det istället minskad protektionism och avskaffande av subventioner som stänger ute fattiga länder från världsmarknaden som gäller.
Simon Hedlin Larsson
Kategorier: Allmänt
Taggad: bistånd, frihandel, handelshinder, jordbrukssubventioner, PJ Anders Linder, protektionism, skatt, skattebetalare, slöseri, subventioner
Partistyrelsen fick alltså vika sig på Folkpartiets landsmöte i frågan om obligatorisk medborgarskapskurs (se: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10). Tur det.
Som jag skrev igår är denna idé om en obligatorisk medborgarskapskurs ett grovt feltänk som jag personligen tror grundar sig delvis i att partistyrelsen består av proffspolitiker som tror att alla led – från regeringen till myndighet till institution till individ – fungerar perfekt. Så fungerar givetvis inte verkligheten.
Även om jag inte tror att så skulle bli fallet, låt oss säga att de politiska riktlinjerna vore optimala. Kommer berörda myndigheterna lyda dessa? Förhoppningsvis till viss grad. Men vad händer med institutionerna som ska lära människor att bli svenska? Hur vet man att cheferna för dessa insitutioner inte påverkar arbetet efter egna åsikter och värderingar? Och hur är det med lärarna, som åtminstone i den vanliga skolan har stor makt att utforma sin undervisning. Vem vet egentligen vad som lärs ut i dessa klassrum om hur man beter sig svenskt och icke-svenskt (det vill säga icke-önskvärt)?
På svenska grundskolor, gymnasier, högskolor och universitet lär sig elever att vara källkritiska och ifrågasätta strukturer, normer och värderingar. På en obligatorisk medborgarskapskurs ska man istället lära sig hur man ska bete sig, hur man ska tänka och hur man ska tycka. Kom då också ihåg att för många nyanlända blir denna utbildning den viktigaste kontakten med det svenska samhället. Politiker, myndigheter, institutionschefer och i synnerhet lärare får en oerhört stor makt över dessa människors liv – en makt som är skrämmande och som jag ställer mig prompt emot.
Denna obligatoriska medborgarskapskurs är inte bara ett dumt förslag, det kan i somliga fall vara rent av farligt då immigranter prackas på massa åsikter som bestämts av toppolitiker och som samhället i stort kanske inte alls håller med om.
För att få körkort i Sverige krävs det att man gör ett teori- och ett körprov, men det är ingen som tvingar en att gå i körskolan, och staten har heller inget monopol på körskolor där politiker har bestämt riktlinjerna för verksamheten.
Men om Folkpartiets partistyrelse får bestämma ska det inte krävas något prov för att bli svensk medborgare, däremot ska alla tvingas till att gå en statligt styrd kurs för att kunna ansöka om medborgarskap. Detta är så fel som det bara kan bli.
Vad svensk integrationspolitik behöver är ett obligatoriskt medborgarskapstest som prövar individens kunskaper om svenska lagar och regler – inget annat. Hur personen i fråga tillgodogör sig dessa kunskaper ska vi som är politiker strunta fullkomligt i. Det är testet och inte kursen som ska vara obligatoriskt – precis som i USA och i Storbritannien.
Om immigranter sedan erbjuds en kurs i lagar och regler för att underlätta inlärningen är det givetvis bra, men den måste vara frivillig och den ska heller inte ha något att göra med regeringens vedervärdiga, nyligen tillsatta utredning om att undersöka typiskt svenska normer och värderingar.
Stor tack därför till alla de som såg till att landsmötet röstade ned partistyrelsen! Och låt oss hoppas att detta förslag inte dyker upp igen.
Simon Hedlin Larsson
Kategorier: Allmänt
Taggad: Folkpartiet, immigration, infödingar, integration, medborgarskapskurs, Sverigedemokraterna, toppolitiker, utlandsfödda
Folkpartiet har nu ställt sig positiva till mer kärnkraft (se: 1, 2, 3). Som miljövän tycker jag att detta är ett mycket positivt besked. Oavsett hur man ställer sig till klimatfrågan står världen nämligen inför en energikris, som måste lösas av teknik och utveckling.
Rent matematiskt kommer traditionell vattenkraft och vindkraft med största sannolikhet inte att räcka till, särskilt inte om man vill bevara en del av den orörda naturen. I mina ögon är det kärnkraft och solkraft som är framtidens hopp för att tillgodose en växande befolkning med elektricitet och samtidigt ta hänsyn till djur och natur. Vågkraft är också en intressant teknik som teoretiskt skulle kunna ha en hyfsat hög potential.
Men om man ska försöka vara realistisk är det främst atom- och solenergi som gäller, menar jag. Den senare behöver dock mycket mer forskning och behöver bli långt mer effektiv än vad som är fallet idag. Min förhoppning är dock att de solenergivillor som idag utvecklas i Storbritannien – som värms upp helt på solenergi – i framtiden kommer att kunna bli vardag och verklighet för världens medelklass.
Samtidigt är det dags att tvätta bort miljöskadestämpeln från kärnkraften, som har tagit jättekliv sedan 1980-talet och fortfarande utvecklas i mycket snabb takt. Bland de mest intressanta tycker jag är de prototyper som drivs på fusion av väteisotoper från tunga vattenslag. Detta är också bland de mest effektiva sätt att omvandla energi på; ett badkar med tungt vatten som används för fusion uppskattas täcka en medelbritts energibehov under hela sju år.
För övrigt är denna slags fusion ungefär samma princip som får solen att brinna. Så man skulle faktiskt man kunna säga att framtiden är solenergi – på ett eller annat sätt.
Simon Hedlin Larsson
Kategorier: Allmänt
Taggad: atomenergi, fission, Folkpartiet, fusion, kärnkraft, solenergi, solkraft, vattenkraft
På SvD Brännpunkt skriver Per Bardh och Sandra Viktor, avtalssekreterare respektive ungdomssekreterare för LO, om hur visstidsanställningar skapar otrygghet för ungdomar.
Och visst, förbjuder man visstidsanställningar och bara tillåter tillsvidareanställningar ökar säkerheten enormt, dels för de som är anställda, för de kommer enligt svenska arbetsmarknadslagar och -regler sällan att bli avskedade, och dels för de som står utanför arbetsmarknaden, för de kommer kunna vara helt säkra på att de aldrig kommer att få ett jobb.
LO verkar ha en föreställning om att Sverige kan toppa världsrankingen för de mest utvecklade länderna samtidigt som hela svenska folket har arbeten som de trivs med, och dessutom är anställda tillsvidare. Men egentligen vet alla att detta är en omöjlig ekvation, för hade det varit så enkelt hade alla världens länder redan använt sig av det systemet.
Vad som istället krävs är en balans, där man måste väga den enskilde arbetarens anställningsvillkor mot de risker som företag tar genom att anställa. Dessa är nämligen inte helt förenliga med varandra. Det är således ingen slump att många av de europeiska länder som har en flexibel arbetsmarknad – det vill säga det är lätt att anställa, men också att avskeda – har man klarat lågkonjunkturen och arbetslösheten bättre.
Det är emellertid inte önskvärt att ha en maximalt flexibel arbetsmarknad eftersom uppsägningar då kommer att kunna ske godtyckligt; diskrimineringen lär skjuta i höjden och människor skulle förmodligen inte må så bra på sina jobb, vilket dessutom sänker produktiviteten.
Men dagens situation i Sverige är inte heller optimal. Som det ser ut idag är det mycket svårt för företag att avskeda; en del vill gå så långt som att förklara det praktiskt omöjligt att avskeda på grund av inkompetens. Får man tro internationella jämförelser är USA exempel på en för flexibel arbetsmarknad, medan Sverige ligger på andra sidan skalan med en för stel arbetsmarknad. Jag tror att vi måste röra oss åt mitten.
Först och främst måste vi inse att alla inte kan vara tillsvidareanställda på heltid. Vi ska arbeta för att alla människor har möjlighet att nå dit förr eller senare. Men om man som exempelvis ungdom eller invandrare kan få ett första arbete genom en projektanställning, ett lärlingsarbete eller en visstidsanställning på deltid är det naturligtvis bättre än att man inte får något jobb alls.
Det är klart att alla vill ha tillsvidareantällningar. Men det är inget argument för att förbjuda vissanställningar. Frågan som man måste ställa i opinionsundersökningar och fokusgrupper är istället: ”föredrar du en liten chans om att få en tillsvidareanställning framför en stor chans att få en visstidsanställning?”. Ibland kan man nämligen inte resa till andra sidan jorden direkt, utan man måste mellanlanda i London eller Frankfurt.
Det är dessutom så att om man gör svensk arbetsmarknad mer flexibel kommer med största sannolikhet antalet visstidsanställningar att minska eftersom att företagen då behöver ta mindre risker än i dagsläget för att anställa någon tillsvidare.
Att minska kostnaden för företag att anställa tillsvidare är det bästa politiska redskapet för att få dem att göra just det.
LO behöver därför tänka om och tänka rätt.
Simon Hedlin Larsson
Kategorier: Allmänt
Taggad: anställa, avskeda, avtalsrörelsen, deltid, heltid, kostnader, LO, Per Bardh, risker, Sandra Viktor, Svenskt Näringsliv, tillsvidare, visstid
Bloglovin
