Och så kom beskedet. Herman van Rompuy och baronessa Catherine Ashton blir EU:s ständiga ordförande respektive höga representant (se: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17). Det är givetvis inte möjligt att förutspå exakt hur de kommer sköta sina arbeten och hur EU:s utveckling kommer att se ut under de närmaste åren. Ser man emellertid till utnämningarna på pappret är de två olyckliga val av kandidater som dessvärre flyttar ännu mer makt till Bryssel och ännu längre bort från medborgarna, i synnerhet i de små länderna.
Frågan är hur det har kunnat bli såhär när det är de små länderna och de nationella intressena man ytterst, och egentligen enbart, har velat se till när man försökt enas om en ordförande och en hög representant. Svaret är mycket enkelt. Det handlar om populism och ett stort feltänk från politiskt håll. Som varm Europavän är jag djupt besviken.
Tony Blair ansågs vara för utmärkande som politiker. Med Blair som ordförande spådde man att EU skulle gå i alltför snabb takt mot en federal stat, vilket dessutom skulle underminera de mindre nationerna. Detta är en total feltolkning av verkligheten. Tvärtom talar det mesta för att om Blair hade utsetts till permanent ordförande hade EU kunnat tala utåt med en enad röst och inåt kunnat kompromissa om nationella intressen. En stark ledare hade kunnat minska byråkratin i Bryssel och stå för en bredare politisk förankring hos den europeiska befolkningen.
Och ni som tycker att jag har helt fel, tänk såhär: vem tror ni bäst kan se efter länders enskilda behov och intressen, samt stå som en motpol mot Bryssels byråkrater, en politiker med oerhörd erfarenhet som varit med i den världspolitiska toppen i tio år, eller en som inte ens har varit premiärminister i ett år och dessutom har varit det för Belgien?
Med Lissabonfördraget skulle makten decentraliseras och bygga på folkliga mandat i respektive hemländer. Insynen skulle växa, folket skulle få mer att säga till om, och de av folket direktvalda politikerna skulle få större inflytande. Allt detta hade varit möjligt med två starka ledare – som dessutom hade kunnat för EU:s viktigaste frågor på internationella toppmöten.
Nu har man istället valt två personer, som visserligen anses vara goda diplomater och förhandlare, men som är så dåliga på att kommunicera utåt att den lågmälde Fredrik Reinfeldt framstår som självaste F. Scott Fitzgeralds casanova Jay Gatsby.
Ni ville minska byråkratin i Bryssel, och ni valde en belgare till permanent ordförande. Duktigt.
Simon Hedlin Larsson
Kategorier: Allmänt
Taggad: Bryssel, byråkrati, Catherine Ashton, EU, Fredrik Reinfeldt, Herman van Rompuy, Tony Blair
Bland andra Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet rapporterar nya rekordsiffror för Sverigedemokraterna i färska opinionsundersökningar. 7,2 procent sägs partiet få om det vore val idag.
Detta är inte alls speciellt märkvärdigt eller konstigt. Såhär har det varit sedan den Westfaliska freden och efterföljande gränsdragning som skedde år 361 år sedan. Sedan nationalstaten blev definitiv har uppmålandet av ett vi och ett dem spelat en helt avgörande roll i politiken.
Appliceringen på fallet Sverigedemokraterna är mycket enkel. Vid kriser och vid krig ökar nationalismen. Då ökar också stödet till nationalistiska partier.
Det bästa sättet att ena ett land är att starta ett krig. Och det värsta är om man försöker, men inte lyckas, nyttja ett fientligt grannlands splittringar vid krigsföring för då kommer man bara hjälpa till att ena dem. Fråga bara Saddam Hussein.
Ekonomiska kriser påverkar nationalismen på ett lite annorlunda sätt. Hotet mot viet är inte lika tydligt; det är föga lika konkret för den stora massan att bekämpa en lågkonjunktur genom att hålla konsumtionen uppe, som att bekämpa ryssen genom att kasta brandbomber på ryska pansarvagnar (tänk Molotov cocktails).
Å andra sidan innebär finanskris såväl som krig brist på resurser och en stor påfrestning på den offentliga servicen. Alla som inte tillhör viet kan därför ses som skadliga för samhället eftersom det då finns ännu mindre mat, vård och utbildning för de som landet ”egentligen” tillhör. Louis De Geer är såklart ett viktigt undantag, men bilden av historien pekar ändå entydigt åt samma håll: dåliga tider spär på nationalistiska krafter – vilket inom politiken generellt sett har inneburit fler röster på konservativa högerpartier, men kanske framförallt på de som inte sitter vid makten.
Falklandskriget ökade den brittiska nationalismen i mycket hög utsträckning, men eftersom Margaret Thatcher drev kriget ställde sig nationalisterna inte bakom Conservatives utan beblandade sig istället med högerextremister som rekryterade otroligt framgångsrikt i tiotusental, framförallt unga män.
Sammanfattningen och avslutningen på detta inlägg blir således att den djupa finanskris som vi nu befinner oss i har lett till ökad arbetslöshet och utslagning bland i synnerhet lågutbildade. Samtidigt verkar allt fler vantrivas på jobbet, särskilt inom offentlig sektor. Och arbetsförmedlingen brister. Detta har lett till ökad nationalism och ökad skepticism mot nuvarande makthavare, vilket gjort att väljare strömmat till Sverigedemokraterna.
Hur den ekonomiska utvecklingen ser ut under nästa år kommer således spela en ovanligt stor roll i valet 2010. Om Fredrik Reinfeldt kan få väljarna att tycka att han sköter Sveriges ekonomi bra och att människor upplever att politikerna gör något för att förbättra framförallt deras situation på jobbet – då kan strömmarna vända åt andra hållet (notera att det som avgör är vad som väljarna tycker och tror, inte vad som är de faktiska politiska åtgärderna även om regering och riksdag, såklart, vill tro något annat).
Om Reinfeldt inte lyckas med detta är faktiskt sannolikheten faktiskt hyfsat stor att Sverigedemokraterna klarar fyraprocentsspärren redan nästa år.
Simon Hedlin Larsson
Kategorier: Allmänt
Taggad: arbetslöshet, finanskrisen, Fredrik Reinfeldt, Jimmie Åkesson, krig, kris, Margaret Thatcher, nationalism, regeringen, riksdagen, SD, Sverigedemokraterna
Svenska Dagbladet skriver idag om IKEA:s prestationsbaserade rörliga löner för företagets ledning. Nyheten presenteras som om det är tänkt att den ska uppröra, vilket är det normala reaktionen då löner som överskrider en godtycklig nivå (som anses vara för hög) presenteras i media för allmänheten.
Men varför denna uppståndelse? Läs artikelns faktaruta och se att IKEA idag har över 150 000 anställda. Det borde innebära att IKEA under årens gång har haft i alla fall någon miljon anställda totalt sett. Räkna då in alla som indirekt har fått jobb via IKEA, exempelvis tillverkare av svenska köttbullar, chips, polkagrisar och andra produkter som säljs i butikerna, byggarbetare som bygger varuhusen, transportföretag som fraktar möbler till och från IKEA över hela jorden och producenter av träd, tyg, glas, papper, plast och allt annat som är beståndsdelar i det som vi hittar i sortimentet.
Och kom nu inte och klaga på konsumism och miljöförstöring; det finns inget sätt som kan ge barn en utbildning, mat för dagen och en möjlighet att få en trygg uppväxt, som inte också bygger på materiell välfärd. Det talas ofta om att vi måste ta hand om jorden så att vi kan lämna den efter oss till våra barn. Det stämmer – men nog vore det ganska trevligt om barnen kunde få växa upp utan att deras föräldrar har gått bort på grund av svält, dåliga sanitära förhållanden eller någon av de andra hundratals dödsrisker som kommer som en direkt följd av fattigdom?
Hur som helst har IKEA direkt och indirekt skapat flera miljoner arbetstillfällen. Dessutom erbjuder IKEA oss konsumenter ett billigt utbud av heminredning (även om jag inte kan sluta fascineras över hur det kommer sig att när man ställer två Billy-bokhyllor mot varandra så blir det alltid en liten glipa).
Att ledningen därför är värd sina miljonlöner är fullständigt självklart.
Simon Hedlin Larsson
Kategorier: Allmänt
Taggad: arbete, arbetslöshet, bonus, IKEA, Ingvar Kamprad, kapitalism, prestationsbaserade löner, rörliga löner, SvD
Bloglovin
