Den militära närvaron i Afghanistan verkar ifrågasättas och diskuteras alltmer (se: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10). Och att just den svenska opinionen är så väldigt skeptisk, trots att vi säger oss vilja delta i internationella samarbeten, är egentligen inte speciellt konstigt.
I Sverige, som inte har någon modern erfarenhet av krig och snart kan fira jubileum för 200 år av neutralitet och passivitet, får ordet ‘vapen’ människor att hoppa i taket. Det är ett under att pacifisterna inte ännu har tvingat den svenska poliskåren att bära gurkor istället för batonger.
Många svenskar verkar nästan vilja avskaffa militär och försvar. Det skulle jag aldrig drömma om. Det som vi tycker är rätt och riktigt måste ständigt försvaras mot fientliga krafter som vill förstöra det som vi har byggt upp. Människor föds varken goda eller onda – däremot är vi mycket lättmanipulerade. Om vi nu tycker att folkvalt styre och rättssäkerhet är viktiga ting, måste vi vara beredda att stå upp för att försvara dessa.
Det är mycket riktigt så att man bör vara försiktig med att göra militära interventioner eftersom länder har rätt till sin suveränitet. Men ibland måste man också ingripa. Hur lät det inte efter folkmordet i Rwanda, eller när man i media började uppmärksamma Darfur i Sudan?
Många gånger har man fått höra att världen har gjort för lite för utsatta civilbefolkningar. Men när man väl gör någonting, då skulle man ha låtit bli. Ingen vet hur många människor som har fallit offer för Janjawidmiliserna i Darfur, men hade USA eller NATO ingripit är jag helt säker på att man hade beskyllts för att vilja ha Sudans olja precis som följderna har blivit av Irakkriget.
Barack Obama och Hillary Clinton, som ansvarar för USA:s utrikespolitik, har således världens mest otacksamma arbete; för ingenting de gör kommer någonsin passa in på den svenska lagomheten, utan kommer alltid handla om att man har gjort för mycket eller för lite.
Nu är vi emellertid i Afghanistan och därför tycker jag att debatten om interventionen var rättfärdigad eller ej har spelat ut sin roll. Om den anses ha varit riktig och man gick in i Afghanistan gjorde man ju rätt. Och om man tycker att den militära interventionen var fel, då kan man ju omöjligt kräva att vi ska ta hem våra soldater; inte nog med att man i sådana fall har begått ett brott mot suveränitetsprincipen – man lämnar landet i spillror och utan en legitim regim.
Jag tror mycket på fattigdomsbekämpning och ekonomisk utveckling. Om människor dör av svält och sjukdomar finns det inga möjligheter till en god politisk utveckling med demokrati och rättssäkerhet. Vi måste bygga skolor, sjukhus, vägar, brunnar och kraftverk.
Vi behöver desarmera minor, övervaka så att nästa presidentval går mer regelrätt till, och verka för en ökad urbanisering och således ett mer enat land. Dessutom behöver vi fortsätta träna afghansk polis och militär, ha långt många fler dialoger med ledande talibaner, på sikt också inrätta en fredsstyrka (som gärna får vara muslimsk).
Men allt detta omöjliggörs så länge det pågår ett (egentligen flera) krig.
Och det är den mycket enkla anledningen till varför våra soldater behövs i Afghanistan.
Simon Hedlin Larsson
Ett av många lästips är för övrigt Fotini Christias och Michael Semples artikel i Foreign Affairs, ”Flipping the Taliban”.
Bloglovin
