1. PREVENTION 2. Rehablitering, 3. Avskräckning, 4. Hämnd

Bästa & vanligste formen av 1.Prevention är att Frihetsberöva gärningsmannen.

Monströsa former är dödstraff, lobotemering, stympning, etc. Invändningar mot dessa metoder är mer om risken för oskyldiga som kan drabbas, inte deras effektivitet. Dessa invändningar är snarare en misstro gentemot underlaget &domstolens kompetens.

Om frihetsberövninen alstrar mer brott, tex Brottslingar kani fängelser utbyta ideer, kontakter och förfina sin ”konst” är den inte preventiv, snarare samhällsfarlig.

Dessutom
Även om en gärningsman grips för ett bagatell brott, så länge som det är fastställt att gärningsmannen är en fara för samhället ska gärningsmannen inte släppas fri.

Efter rehabilitering behövs ett fungerande ventil system för att bedöma resultatet och om gärningsmannen nu är preventerad från vidare brottsliga gärningar.

Men jag ser ingen poäng att använda exempelvis frihetsberövning, när ingen risk för återfall finns.

Din utgångspunkt är brottslingen, gärningsmannen, inte offer eller potentiella framtida offer. Huvudsyftet med att låsa in någon är att förhindra framtida brott. Dina fyra pelare haltar på den punkten. Du talar i princip om vård kontra straff, men det är ett gärningsmannaperspektiv. Du missar alla andra vinklar.

Straff eller vård, jag är ointresserad av både och. Första prioritet för mig är att ingen blir utsatt för fler brott. Det är målet, nolltolerans. En kvinna måste kunna få gå genom ett mörkt skogsparti en sommarnatt utan att behöva vara rädd för att bli våldtagen. Om det innebär att varenda brottsling måste låsas in på livstid så är det en helt okej prislapp för mig. Våra kvinnor är värda det.

Har man begått ett brott så ska man straffas. Både straffet (jag ser det mer som en egen pelare, än som del av avskräckning) och frihetsberövningen kommer enligt mig före rehabilitering. Fängelserna är inte i första hand till för att rehabilitera de som har begått ett brott, utan för att skydda dem som inte begår brott. Åtminstone i min värld.

Sen håller jag med om att man bör hålla hämnd utanför. Jag gissar att jag skulle vilja döda den person som dödar en närstående till mig. Det ska inte vara tillåtet – då hamnar vi en mörk och biblisk öga-för-öga värld som jag inte vill leva i. Jag är starkt kritisk till dödsstraff.

Men det betyder inte att brott inte ska straffas enligt lagen. Och lagen tål att debatteras.

Att senare säga att juridiken idag är att acceptera bara för att den är praxis är ett mycket allvarligt misstag. Juridik är politik. Det är politiker som skrivit lagarna och bestämt deras innehåll. Vi styrs i Sverige av en socialistisk värdegrund med starka humanistiska kriminologiska inslag. Är man inte politiskt tillhörande detta är det fullt naturligt att kräva en politisk ändring av dessa motbjudande veka påföljder, givetvis med hög bibehållen rättssäkerhet.

Sist men inte minst är det otroligt självgott och cyniskt att sitta hemma och babbla om hur fint det är med rehabilitering, och hur primitivt det är med rättvisa, hårda straff. Det mynnar ut i en horribel utilitaristisk världssyn, där man är villig att offra individer som försökskaniner. För vi vet ju alla att om en av dessa mördare begår nya brott, så kommer varken du, socialisterna i politiken, eller domstolarna ställas till svars.

Nej, det är rimligt och bra med hårda straff som avskräcker från nya brott, ger trygghet och en känsla av rättvisa till anhöriga, som ser till att personen inte kan begå nya brott, och som överensstämmer med det allmänna rättsmedvetandet. Inget av detta stämmer in på ett par års daltande för mord.