Jag är en person som är mycket förtjust i frihet och möjligheter; det är oftast bra om man som människa får flera alternativ att välja bland. Men vid somliga tillfällen känns det som om en del gör saker bara för att det går. Om man funderar lite kring de individer och organisationer som nu har anmält Aftonbladet för hets mot folkgrupp (se exempelvis 1, 2, 3, 4 och 5) är det svårt att komma fram till en vettig anledning till varför de har gjort det. Vad är syftet?
”Artikeln är så öppet rasistisk att någon närmare förklaring till varför jag tänker polisanmäla Aftonbladet inte behövs,” skriver Mariam Osman Sherifay, ordförande Centrum mot rasism. Jaså? Jag hade minsann gärna velat ha en förklaring. För målet kan ju inte vara att minska Sverigedemokraternas möjligheter att nå plenisalen; vi har ju redan sett att isolering inte påverkar deras sympatier i negativ riktning, utan snarare tvärtom. Det är också svårt att tänka sig att dessa anmälningar av Aftonbladet kommer att minska främlingsfientligheten och rasismen i Sverige – snarare kommer de att spä på deras skepticism och förakt och ge dem mer ammunition när det nu kommer att framstå som att islam inte tål att kritiseras.
Som adopterad och därmed invandrare i ordets bemärkelse gör jag ingen skillnad på människor och människor, och i mina ögon blir man svensk genom medborgarskapet. Mitt politiska mål är att få en borgerlig allians omvald, en allians som inte innefattar Sverigedemokraterna. Mitt mål i livet är att verka för ökad medmänsklighet och att de som har det sämst ställt ska få det bättre.
Jag tror att många som har anmält Aftonbladet helt eller delvis har samma målsättning som jag. Och till dem vill jag säga att det som ni nu gör är oerhört korkat och onödigt. Ni skapar nämligen ett scenario där utfallet inte spelar någon roll; det kvittar om Jan Helin, Aftonbladets ansvariga utgivare, frias eller fälls – Sverigedemokraterna vinner ändå och spänningarna mellan samhällsgrupperna i Sverige kommer att öka.
Och vad blir då vinsten vid en eventuellt fällande dom mot Helin – för det är ju det som är poängen med era anmälningar? Absolut ingenting. Zero. För Sverigedemokraternas potentiella väljare spelar detta absolut ingen roll. Anklagelser om rasism och främlingsfientlighet biter inte, det är politiska sakfrågor som gäller, och att faktiskt adressera och ta upp de problem med integrationens katastrofala misslyckande som gör att de lockas till SD.
Om ni verkligen vill vinna över Sverigedemokraterna i valet nästa år, lägg er tid och energi på att skriva debattartiklar där ni utmanar deras magra politik i arbetsmarknads-, miljö-, utbildning- och äldreomsorgsfrågor, istället för att tramsa med polisanmälningar mot publicister.
Simon Hedlin Larsson
Tryck här för intressanta inlägg om:
Kategorier: Allmänt
Taggad: Aftonbladet, Sverigedemokraterna, Jimmie Åkesson, islam, rasism, främlingsfientlighet, val 2010, Centrum mot rasism, Mariam Osman Sherifay, muslimer, riksdagen, Jan Helin, hets mot folkgrupp
On The Economist’s current online debate, ”Executive pay: This house believes that on the whole, senior executives are worth what they are paid.”, Nell Minow, Editor and Co-founder, The Corporate Library, writes in her opening statement that ”Excessive executive compensation of the past decade is both a symptom and a cause of the current economic mess”.
Minow gives examples of companies like Countrywide, where the CEOs have abused their positions to push the boards to pay them even more, by for example hiring new compensation consultants when the current ones object higher executive pay. She also mentions Chesapeake Energy about which she writes the following:
”Frank A. Keating, Charles T. Maxwell and Frederick B. Whittemore, the compensation committee at Chesapeake Energy, not only paid the CEO, Aubrey McClendon, $100m, a 500% increase as the stock dropped 60% and the profits went down 50%, they spent $4.6m of the shareholders’ money to sponsor a basketball team of which Mr McClendon owns a 19% stake, they purchased catering services from a restaurant which he owns just under a half of, and they took his collection of antique maps off his hands for $12.1m of the shareholders’ money”
Now, I find this argumentation rather weak. There are certainly examples when the current executive pay system has failed. But the discussion should not be about whether the present system has flaws or not – everybody recognizes and agrees with that it does – what is up for discussion are performance-related pay versus restrictions made on executive pay by politicians.
To use these kinds of extreme examples as proof that executive pays driven by performance and by the market have failed is not very convincing. With the same mindset one could argue that democracy as a system has failed with reference to Russia, China and Cuba, where the political power is elected on paper, but on terms that many people would consider horrible. Or one could suggest that the current financial crisis was caused by free-market capitalism, when we know that the problem really was the lack thereof.
That McClendon of Chesapeake Energy was paid $100 million when the company’s performance dipped was not right, simply because it was not related to the (lack of) achieved results. It demonstrates a true flaw in the current system that needs to be improved. But that does not mean that the foundations – performance and competition – on which the current system is based, are wrong. It rather shows the opposite – that pay really should be related to performance.
Simon Hedlin Larsson
Kategorier: Allmänt
Taggad: capitalism, executive pay, free market, imperfect systems, Nell Minow, performance, restrictions, The Economist
Jag tycker ibland det finns skäl till att inte bjuda in politiker till debatter för att det alltför ofta blir, särskilt inför val, en diskussion om alla fel som regeringen har gjort, kontra att regeringen minsann har gjort allt i sin makt för att lösa problemet i fråga. Partipolitiseringen oavsett vilken fråga debatten gäller är naturlig, än dock beklaglig, för det är inte speciellt roligt att vara åskådare och det ger inte särskilt mycket heller. Men jag kan ändå köpa att det blir såhär i flera fall eftersom att om man vill diskutera exempelvis straffskalan för grov misshandel eller nya arbetsmarknadslagar kan det te sig lite märkligt om man inte har lagstiftare på plats. Vad jag däremot har svårt för är när man försöker göra partipolitik av precis allting.
Ta exempelvis den senaste tidens uppståndelse kring Thomas Bodström och hans utomparlamentariska uppdrag – en fråga där jag tycker att många borgerliga bloggare har gått bort sig rätt rejält genom att hacka på honom som om det vore förfärligt att han inte bor i plenisalen. Jag kommer att arbeta hårt för att den borgerliga alliansen ska bli omvald, men min förutsättning för att vara med i det politiska spelet är att göra det på ett schysst och ärligt sätt.
Det är väl jättebra att Bodström arbetar som advokat vid sidan av riksdagsarbetet? Alldeles för många riksdagsledamöter kommer direkt som sakkunniga från något departement och har väldigt liten erfarenhet av medelsvenssons vardag, vilket jag skulle säga är ett av de största problemen med dagens svenska demokrati (minska antalet ledamöter och individualisera valen i riktning mot Storbritanniens och Frankrikes system – men det är en annan fråga).
Sett till mina egna politiska åsikter tycker jag det är utmärkt att Bodström skriver böcker – då kan han förhoppningsvis vara med och stoppa anarkistiska Piratpartietsympatisörers strävan efter den fria fridelning och kopiering av upphovsrättsskyddat material som de anser vara en mänsklig rättighet (BBC-inslag efter EP-valet i somras), och istället försöka finna en lösning som både är modern ur tekniska aspekter samt skyddar och bevarar den personliga integriteten och samtidigt ger upphovsrättsinnehavaren betalt för dennes arbete.
Och eftersom jag är stark förespråkare av privata utbildningsinstitutioner är jag även positivt inställd till att Bodström sitter i Pysslingens styrelse. Återigen en stor eloge till honom för att han tar på sig verklighetsförankrade uppdrag och träffar och pratar med väljare istället för att låsa in sig på sitt rum i ledamotshuset och ösa in motioner med endast sin egen namnunderteckning – som om hundrafemtiosju nedröstade yrkanden är ett bevis på att man är en hårt arbetande politiker värd att få sitta en mandatperiod till.
Som sagt, jag tycker det har skrivits mycket trams om Thomas Bodström den senaste månaden. Visst har han varit borta från en del voteringar i riksdagen, men personligen tycker jag inte att knapptryckandet är speciellt märkvärdigt, även om det givetvis fyller en symbolisk funktion. Innan omröstningarna sker i kammaren är frågorna oftast i praktiken avgjorda på förhand i utskotten. Och mig veterligen har Bodström aldrig missat ett utskottsmöte för att vara advokat eller skriva böcker. Dessutom brukar han vara med på i princip alla interpellationer och utfrågningar.
Nej, jag är gärna med och sågar Socialdemokraternas politik och förklarar varför en borgerlig allians är ett bättre regeringensalternativ än den rödgröna röran. Men om man ska attackera oppositionspolitikerna som individuella parlamentariker, då ska det göras på saklig grund. Och jag ser inga skäl till att inte erkänna att Thomas Bodström är en utmärkt politiker – även om jag dock (naturligtvis) tycker att han har fel politiska uppfattningar.
Simon Hedlin Larsson
Tryck här för intressanta inlägg om:
Kategorier: Allmänt
Taggad: borgerliga alliansen, integritet, partipolitik, partipolitisering, Piratpartiet, Pysslingen, rödgröna röran, Socialdemokraterna, Thomas Bodström, upphovsrätt
Bloglovin
