Sven Maechel skriver om begreppet flykting som något man blir ”först när Sverige beviljat ansökan om asyl och gett personen rätt att stanna” (14/2-08). Maechel påstår även att ”enligt svensk lag finns väl inte en enda gömd flykting i landet”. Detta är helt fel. Enligt Utlänningslag (2005:716), 4 kap. 1 § är en flykting en utlänning som ”befinner sig utanför det land som utlänningen är medborgare i, därför att han eller hon känner välgrundad fruktan för förföljelse … och inte kan, eller på grund av sin fruktan inte vill, begagna sig av detta lands skydd”. Samma definition återfinns även i statuterna för FN:s flyktingkommissariat (UNHCR), i 1951 års Genèvekonvention om flyktingars rättsliga ställning och 1967 års protokoll om flyktingars rättsliga ställning.
Om en person är rädd för att återvända till sitt hemland tycker jag det är självklart att allt ska göras för att denne ska kunna stanna i Sverige. Det förekommer många gånger en felaktig uppfattning om att flyktingar skulle vara lata personer som själviskt utnyttjar den svenska välfärden. Jag tror knappast att det är speciellt många som frivilligt river upp alla band med familj, släkt och vänner för att åka till ett okänt land där man inte har en aning om vad som väntar eller var man ska ta vägen. Flyktingar är också människor.
Simon Hedlin Larsson
