www.SimonsBlogg.se

Sven Maechel skriver om begreppet flykting som något man blir ”först när Sverige beviljat ansökan om asyl och gett personen rätt att stanna” (14/2-08). Maechel påstår även att ”enligt svensk lag finns väl inte en enda gömd flykting i landet”. Detta är helt fel. Enligt Utlänningslag (2005:716), 4 kap. 1 § är en flykting en utlänning som ”befinner sig utanför det land som utlänningen är medborgare i, därför att han eller hon känner välgrundad fruktan för förföljelse … och inte kan, eller på grund av sin fruktan inte vill, begagna sig av detta lands skydd”. Samma definition återfinns även i statuterna för FN:s flyktingkommissariat (UNHCR), i 1951 års Genèvekonvention om flyktingars rättsliga ställning och 1967 års protokoll om flyktingars rättsliga ställning.

Om en person är rädd för att återvända till sitt hemland tycker jag det är självklart att allt ska göras för att denne ska kunna stanna i Sverige. Det förekommer många gånger en felaktig uppfattning om att flyktingar skulle vara lata personer som själviskt utnyttjar den svenska välfärden. Jag tror knappast att det är speciellt många som frivilligt river upp alla band med familj, släkt och vänner för att åka till ett okänt land där man inte har en aning om vad som väntar eller var man ska ta vägen. Flyktingar är också människor.

Simon Hedlin Larsson

Ett vanligt förekommande fenomen i Sverige är att lägga över ansvar på stat och kommun. Mycket av det som volontärverksamheter sköter i det amerikanska samhället har vi i Sverige gett i uppgift till de folkvalda och de verkställande myndigheterna. En intressant iakttagelse är att detta förmodligen har att göra med en strävan efter frihet. Genom att vi skjuter ifrån oss ansvaret, och därmed arbetet, för att lösa olika problem, får vi mer disponibel fritid själva. Fast kanske handlar det inte om behovet av större frihet utan istället om dåligt samvete? Är det på grund av att man mår dåligt över samhällsproblem som man inbillar och övertygar sig själv om att man helt enkelt inte har med saken att göra?

Att ge staten rätten till att lösa problem ger oss mer frihet i form av tid. Samtidigt ger det oss mindre frihet i form av makt. Om någon annan ska sköta uppgiften åt oss förlorar vi i princip allt inflytande i jämförelse med hur mycket vi har att säga till om ifall vi gör det själva. För att ta ett konkret exempel: att elever ska ha möjlighet att få stödundervisning är någonting som de flesta tycker är bra. Om man genom påtryckningar får politiker att öka anslaget till en kommunal skola finns det möjlighet att inrätta en form av läxhjälp där några lärare kan tänka sig att arbeta övertid för att hjälpa elever med sina läxor. Frågan är hur stort inflytande man som privatperson sedan har för hur verksamheten fungerar? Jämför det med att man själv, istället för lärarna, arbetar som läxhjälpare. Att ge bort ansvar är också att ge bort makt. ”Kan själv” är att av de första uttrycken ett svenskt barn lär sig att säga. Men tydligen inte när det handlar om att hjälpa andra. ”Jag gör det bättre själv” är en tanke som slagit många i samband med att arbeta med grupp. Varför vill man då tilldela staten och kommunerna uppgiften att ta hand om samhällets behövande?

Ibland försöker vissa reparera detta genom att säga ”vi borde ta större ansvar”. ”Samhället måste göra mer för de unga.” Då har man ju genast avlastat de folkvalda lite av deras börda för problemen i vårt land. Men sällan betyder detta något i praktiken. För återigen har man utdelat ett kollektivt ansvar. Visserligen kanske man själv ingår i det kollektivet som heter samhället, men genom att ge nio miljoner andra samma ansvar är det svårt att tänka sig att detta ansvarsutkrävande leder till någonting i praktiken. Om nu ett av de tio vanligaste samtalsämnena, varje dag, handlar om att kritisera den sittande regeringen för att göra ett dåligt jobb, kanske det är dags att ta tillbaka ansvaret man en gång gav politikerna och göra saken bättre själv? Är utbildningen dålig? Bli läxhjälpare. Är fastighetsskötseln av äldreboenden dålig? Skotta snö och städa. Är det skräp i parken? Samla upp det.

Om samhällets medborgare tar över en del av de uppgifter som staten anställer personal för att göra innebär det givetvis att statsbudgeten får ett överskott. För att rätta till detta är det bara att sänka skatten. Genom att själv göra en insats för samhället får man mer pengar i fickan, större ekonomisk frihet, större inflytande över hur olika problem ska lösas – vilket i sig är en större frihet – samtidigt som man får möjlighet att hjälpa en medmänniska och känna att man gör något meningsfullt. Tänk att jag kan få allt detta genom att ge bort en timme i veckan till en människa som faktiskt uppskattar varje minut.

Alldeles för ofta får stat och kommun ansvar för brister i vårt samhälle. Alldeles för ofta görs försök till att lägga ansvaret på samhällskollektivet. Alldeles för sällan frågar någon ”vilket ansvar har jag?” Jag frågar mig den frågan nu. Gör du det?

Simon Hedlin Larsson