www.SimonsBlogg.se

Den 4 november 2008 är ett datum som mänskligheten sent kommer att glömma. Det var tisdagen då USA valde Barack Obama till landets första svarta president. Jag var själv en av dem som stödde Obama och hans ”change we can believe in”. Dock är jag skeptisk till hur hans valseger har haussats, och hur folk nu tycks förvänta sig underverk. Jag tror mycket väl att Obama kan bli en bra president, men att en enda person ska lyckas lösa den globala finanskrisen, ena världen och tala diktatorer till avgång är knappast att vänta. He is a man, not a miracle.

Under valkampanjen jämfördes Barack Obama många gånger med den före detta presidenten John F. Kennedy. Inte bara höll de båda tal i Berlin, utan de hade även likheter genom att vara unga aspiranter till presidentposten, ha en tilltalande framtidsvision, slå sin respektive motståndare i de nationella TV-debatterna, kandidera för förändring, ett enande av ett splittrat Amerika, och för att bryta ett åtta år långt republikanskt styre.

Många använde dessa paralleller som argument till varför Barack Obama skulle bli en bra president; Caroline Kennedy skrev till och med i New York Times (27/1) om ”A President Like My Father”. Men även om John F. Kennedy var en uppskattad och omtyckt ledare, var han knappast något ideal för politisk fullkomlighet. Under sin tid vid makten gav han bland annat klartecken för det misslyckade kuppförsöket Bay of Pigs, ledde USA in i Vietnamkriget och störtade Iraks dåvarande regering i jakt på misstänkta kommunister.

Precis som vilken annan president som helst fattade John F. Kennedy både hyllade och sågade beslut. Problematiken med att somliga alltid blir missnöjda är något som även Barack Obama kommer att få erfara, vilket för övrigt tidningen The Economist skriver om i en ledare (8/11): ”Like most politicians, Mr Obama will surely fail more than he succeeds”.

När amerikanerna för ett par veckor sedan valde Barack Obama till president röstade de för förändring. Frågan är dock om man inte har något för stora förhoppningar på hur mycket den nya presidenten egentligen kan förändra. Om Obama inte lyckas tona ner förväntningarna finns det en risk att publiken, när han håller tal i nästa presidentvalskampanj, inte längre kommer att ropa ”change we can believe in”, utan istället ”change him who we believed in”.

Simon Hedlin Larsson

Till Abrar Akbar som skrev ”Reglera vad en toppchef får tjäna” (Synpunkt 22/12-06). Det är ett faktiskt så att styrelseersättningar och chefslöner inte har någonting med kollektivavtal att göra.

Det är viktigt att förstå att företag som Ericsson och Volvo konkurrerar internationellt. Det gäller försäljningsmarknadsmässigt, men även då man tillsätter en styrelsemedlem eller en toppchef.

Att ett företag vill ha bästa möjliga kompetens på de högsta posterna inom organisationen är logiskt. Men vad hindrar en person som Carl-Henric Svanberg från att arbeta åt ett annat företag?

Det finns inget paradoxalt med att svenska företag flyttar sin produktion utomlands samtidigt som samma företag erbjuder sina högsta chefer högre löner. Det är precis vad som händer när ett land som Sverige hamnar mellan de rika ländernas större ersättning för toppchefer och utvecklingsländernas utbud av billigare arbetskraft.

När kollektivavtal uppkom i Europa under 1800-talet handlade det om att reglera det underläge som arbetstagarna hamnat i gentemot arbetsgivarna. Även idag handlar den svenska avtalsrörelsen om en förhandling mellan olika parter på arbetsmarknaden. Det syftar bland annat till att komma överens om generella anställningsvillkor under en förhandling som ger både arbetsgivare och löntagare rätt att komma till tals. Detta har inget samband med storleken på ett företags ersättning för att rekrytera en kvalificerad ledning.

Att lagstifta eller att på något annat sätt reglera vad en person inom ett företag maximalt får tjäna ser jag inte som något annat än ett katastrofscenario. Hur ska då svenska företag kunna rekrytera den yttersta kompetens och kunskap som gör att dem klarar av globaliseringens hårda konkurrens?

Jag ser det enbart som positivt att ett företag lägger resurser på att värva personer som får organisationen att växa. Det är så svenska företag kan fortsätta att lyckas och bli större. Det är så vi minskar arbetslösheten och får svensk ekonomi att spira. Det är där jag ser en ljus framtid för Sverige i vår globaliserade värld.

Simon Hedlin Larsson

Jens Karlsson skriver i ett inlägg om svartarbete som en orsak till höga skatter (SvD 6/11-08): ”Det som skapar höga skatter är det faktum att vissa människor inte kan försörja sig på sitt arbete och tvingas till förnedrande socialbidragsomständigheter samtidigt som andra vägrar betala lagstadgade avgifter.” Det Karlsson gör fel är att han vänder på det faktiska händelseförloppet. Verkligheten fungerar snarare omvänt; höga skatter orsakar svartarbete – inte tvärtom.

Svartarbete såväl som andra olagliga handlingar ska inte försvaras, vare sig för en toppolitiker eller för en vanlig medborgare. För att komma till rätta med detta problem är det därför viktigt att skilja på orsak och konsekvens.

Det finns många anledningar till att människor arbetar svart. Höga skatter är en av dem. Ett annat skäl är att den som utför arbetet känner den som köper tjänsten. Om en person ser till sin grannes barn under en kväll mot betalning är det inte så troligt att detta kommer att redovisas och beskattas. Svartarbete kan även i många fall handla om krångliga regler och problematik med att förstå systemet.

Många länder har speciella skatteregler för mindre företag som är enklare och mer begripliga. Detta är någonting som Sverige borde ta efter, en linje som delas av Mats Sjöstrand, generaldirektör på Skatteverket: ”Skattefelskartan visar tydligt inom vilka områden skattesystemet måste förbättras för att skattefelet ska kunna minska. Bland annat måste de minsta företagen få enklare skatteregler och bättre service från Skatteverket.”

Att människor köper tjänster som inte beskattas beskylls ofta för att vara ett höginkomsttagarfenomen som försätter svartarbetaren i en svår situation. Det är dock viktigt att komma ihåg att det många gånger handlar om en överenskommelse mellan båda parter. Därför är det ett välkommet lagförslag från Skatteverket att sätta upp ett fribelopp för mindre summor som inte behöver beskattas. Detta är ett steg på vägen till ett enklare regelverk som leder till att färre människor arbetar svart.

Simon Hedlin Larsson

Amanda Ekelund skriver upprört om hur det nya förslaget på att göra om gymnasieskolan sorterar ”medborgarna utefter vad de kan bidra med, oberoende av individens vilja” (SvD 9/10). Samtidigt klagar hon på att ”en pubertetsmedborgare förväntas ha en slutgiltig tanke kring sin egen framtid redan i grundskolan”.

Jag tycker att Ekelund bör bestämma sig för om hon tycker att uppdelning av gymnasiets individuella program (IV) inskränker på människors frihet eller gör att vi ungdomar får alldeles för stora valmöjligheter – för det kan tämligen inte leda till både och.

IV har varit ett stort misslyckande och jag tycker det är mycket bra att Gymnasieutredningen ger förslag på förbättringar då endast 13,5 procent av de som har börjat på IV har klarat gymnasieskolan fem år senare.

Att man anpassar gymnasieskolan efter vad vi ungdomar har för intressen och ambitioner ser jag enbart som positivt. Likabehandlingen i den svenska skolan har pågått alldeles för länge, och det är en helt omöjlig tanke att en form av undervisning ska kunna passa alla elever.

Vi människor är olika, och att erbjuda fler undervisningsmöjligheter i strävan mot att alla ungdomar ska tycka att skolan är okej tror jag är det viktigaste målet för det svenska utbildningsväsendet.

Tack Jan Björklund!

Simon Hedlin Larsson

Det var för mig en chock att läsa dagens DN Debatt (21/9) och se att man har använt Wikipedia som källa till att skriva en faktaruta om LAS, Lagen om anställningsskydd. Jag har studerat på Lunds universitet och läser nu på University of Birmingham i Storbritannien, och på båda institutionerna har man ofta skämtat om att ifall man hänvisar till Wikipedia i en uppsats blir man underkänd. Att Dagens Nyheter, som av många anses vara Sveriges största seriösa dagstidning, använder ett uppslagsverk som i princip vem som helst kan redigera för att hämta information till sina artiklar är beklagligt. Att det just i dagens DN Debatt handlar om något så subjektivt som en lag – som i allra högsta grad är öppen för personliga åsikter om hur den bör tolkas – gör knappast saken bättre.

Internet har gjort det extremt enkelt för människor att kommunicera med varandra; vem som helst kan på ett par minuter lägga upp en hemsida, starta en blogg eller skicka iväg ett massmail. Detta har lett till närmast ofattbara effektiviseringar av kommunikationerna mellan människor, men det innebär också att vi måste vara mycket mer källkritiska idag än vad vi var igår. Det är väldigt lätt att sprida falsk information, konspirationsteorier och felaktigheter via internet, och vi som har ägnat många timmar åt att diskutera på forum på internet vet hur skev bild man kan få av verkligheten om man läser och tar till sig allt som sägs där.

Jag använder Wikipedia själv och tycker att det är bra exempelvis för att läsa sammanfattningar om personer man inte känner till och för att läsa om sportresultat. Däremot skulle jag aldrig slås av tanken att använda hemsidan som faktakälla till en artikel, en uppsats eller ett anförande. Visserligen skulle man förmodligen kunna använda Wikipedia för att ta reda på årtal och siffror då dessa oftast brukar vara rätt, samt ha en direkt hänvisning till en källa som är pålitlig, men då använder jag mycket hellre den pålitliga källan och refererar till den istället.

Källkritik måste givetvis tillämpas även då man läser rapporter skrivna av välrenommerade forskare. Dessa granskas dock vanligtvis hårt av andra forskare och av personer som har andra uppfattningar och drar andra slutsatser än författarna, vilket tyvärr alltför sällan sker när det gäller bloggar, forum, uppslagsverk, filmportaler och informationssidor på internet, då storleken och mängden gör detta svårt. Att inte tro blint på allt som man ser, hör och läser är viktigare idag än förr, och jag hoppas att Dagens Nyheter kommer att arbeta för att öka det kritiska tänkandet bland oss människor, förslagsvis genom att börja med att föregå med gott exempel.

Simon Hedlin Larsson

Jan Björklund meddelar att han vill göra en satsning på språk ifall regeringen blir omvald nästa mandatperiod. Detta skulle även innefatta en möjlighet för gymnasieelever att studera kinesiska (jag utgår från att det gäller mandarin), vilket givetvis är varmt välkommet då kinesiska lär vara ett av framtidens språk. Lika bra att vi svenskar lär oss mandarin nu, snarare än att behöva tragla glosor i 40-årsåldern när vi märker att Kina är världens största politiska och ekonomiska makt.

Simon Hedlin Larsson