Inlägg från oktober 2009
”Europa arla stod vpp, en morgon, i första sin vngdom,
Fuller af ångst, och twijk, huru han sitt lefwerne böria
Skulle, dåraf han Prijs kunde winna, medh tijden, och Ähra.
I thet han altså går vti tankar, och högste bekymber;”
Hade Georg Stiernhielm levt idag hade detta mycket väl kunnat vara inledningen till det annars så berömda diktverket ”Hercules”. Dagens Europa liknas nämligen kanske allra bäst med en antik hjälte som står vid ett vägskäl.
Att Europa står inför val som kommer avgöra hela kontinentens framtid är knappast nytt. Dock negligeras och avfärdas gärna dessa diskussioner med vanlig europeisk arrogans.
Men faktum kvarstår. Övriga världen knappar in på Europa. Våra tidigare stormakter är idag bara små ganska obetydliga länder, givetvis med rika konsumenter och fortfarande ganska stor produktion, men med litet inflytande på den världspolitiska arenan. Great Britain, är inte längre great, utan bara Britain. Frankrike är inte längre demokratins förebild, utan tampas nu med korruptionsskandaler och åtalade toppolitiker. Dessutom symboliserar man också dålig integrationspolitik, slumområden och flyktingläger.
Skandinavien framställs fortfarande som en idyll i internationella sammanhang, men frågan är vad vi ska livnära oss på i framtiden när call centers flyttar till Irland, fabrikerna till Polen, kunskapen till Kina och pengarna investeras i Indien.
Europa står som sagt vid ett vägskäl, och det är nu vi måste välja ifall vi ska tillhöra framtiden eller förpassas till att bli det där lustiga folket som resten av världen åker och studerar. Vill vi även i framtiden spela en viktig roll för världens utveckling ser jag ingen lösning än att vi ökar samarbetet mellan Europas länder.
Jag tror på EU. Det är mycket som kan förbättras vad gäller folkets inflytande, den gigantiska byråkratin, beslutsfattningen med mera. Men steget mot ett bättre EU kan inte vara genom att vända ryggen till. Det är Lissabonfördraget och EMU som gäller. Uppstår problem får vi lösa dem – tillsammans.
För att EU ska få en tydligare agenda och en enhetlig röst i världspolitiken välkomnar jag därför utnämningarna av EU:s president respektive utrikesminister. Frågan är bara vilka det blir?
Tänkbara utrikesministrar är bland andra Javier Solana, Bernhard Kouchner, David Miliband (även om jag snarare ser honom som Gordon Browns efterträdare, likt Thomas Bodström som ung, pigg och tänkbar kommande socialdemokratisk partiledare i Sverige), Carl Bildt och varför inte Radoslaw Sikorski, som jag skrev om för något år sedan.
Det verkar för övrigt inte som om Tony Blair längre är kandidat till presidentposten, utan att man kommer söka en regeringschef från någon av de mindre länderna. Jean-Claude Juncker kanske är det hetaste namnet för tillfället. Men jag ställer mig ändå något osäker till om man hela Europa är beredda att ställa sig bakom en kristdemokrat.
Fredrik Reinfeldt har nämnts i sammanhangen, men jag tror han faller ganska snabbt på brist på rutin och erfarenhet. NATO:s nytillträdde generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen är helt klart en tänkbar kandidat. Martti Ahtisaari bör inte heller räknas bort. Ibland har man också talat om Wolfgang Schüssel. Öppen match detta. Och nästa gång man ska diskutera EU:s president och utrikesminister ser ut att bli den 10 eller den 12 november.
Hur som helst är jag i alla fall just i detta läge mycket glad över att Norge inte är med i EU, för nu när det har blivit populärt i Oslo att inspirera människor till att göra gott snarare än att gå på meriter och resultat hade det väl antagligen slutat med att Václav Klaus hade blivit EU:s president.
Simon Hedlin Larsson
Tryck här för intressanta inlägg om:
Kategorier: Allmänt
Taggad: Carl Bildt, David Miliband, EU, Europa, Fredrik Reinfeldt, Georg Stiernhielm, Hercules, Javier Solana, Jean-Claude Juncker, Thomas Bodström, Tony Blair, Václav Klaus
Meeen komigen, haha. Det tog bara ett par timmar från att jag klagade på dessa debatter om brott och straff tills de drog igång nästa, denna gång i SVT Debatt. Lika dåligt som vanligt. Belinda Olsson säger att ”1,8 år låter ganska lite”. Kolla lagstiftningen och rättspraxis då. Straffet är inte felaktigt utdömt.
Tycker ni att straffet är för kort? Ja, men ändra lagstiftningen då. Sluta diskutera tingsrättens insats, och börja debattera straffsatserna istället. Och förklara om straffen ska bli hårdare av rehabliterings-, frihetsberövnings-, avskräcknings- eller hämndskäl. För mig låter det mest som om det blir för att avskräcka eller hämnas. Och det är i mina ögon ganska dåligt.
Se live här.
Simon Hedlin Larsson
Kategorier: Allmänt
Taggad: Belinda Olsson, brott, straff, Sturebyfallet, SVT Debatt
Ännu en gång har man spillt prime time television på att ha en debatt om fängelsestraff. Det gäller gårdagens TV4:s Kvällsöppet som handlade om Sturebyfallet då Therese, 15, ströps av ett jämngammalt par (läs mer om fallet, domen och sorgen: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8).
Som vanligt hade man bjudit in advokater, åklagare, anhöriga, journalister och ex-kriminella för att debattera domen – som i detta fall gällde tingsrättens dom på 1,8 år i sluten vård. Dessa diskussioner är alltid meningslösa. Jag har sett säkert 50-60 debatter av samma slag under de senaste åren (Kvällsöppets senaste säsonger lär stå för minst 6-8 av dessa), och man kommer aldrig fram till någonting vettigt.
Det är klart att man som anhörig till ett brottsoffer alltid vill ha högre straff när det gäller så pass grova brott som mord, dråp, vållande till annans död, och så vidare. Det finns inget straff som ur ens personliga perspektiv är gott nog, för det kommer ändå aldrig ge en tillbaka den man har förlorat. Ingenting kommer göra saknaden mindre.
Utöver detta anhörigperspektiv tillkommer dock den juridiska bedömningen. Här går man efter gällande lagstiftning och praxis. Utgår man från tingsrättens grundsyn om hur situationen förhåller sig gällande mordet på Therese är 1,8 år i sluten vård en helt rimlig dom för förövarna – juridiskt sett. Och det är detta som är problemet. För när anhöriga till ett brottsoffer som berövats sitt liv kräver livstid och bortslängd nyckel måste man se till hur lagarna och rättspraxis ser ut.
Därför blir som sagt dessa debatter alltid fullständigt meningslösa för anhöriga och jurister talar alltid förbi varandra. Det finns endast två fall då denna typ av debatt kan vara bra att ha, och det är 1) om den dömande instansen i fråga tros ha utfärdat en juridiskt felaktig dom, eller 2) om man för en diskussion om brottsbalken och straffens funktion och utformning i sig.
Eftersom jag inte hört en enda jurist uttala sig om att tingsrätten skulle ha gjort en felaktig bedömning utifrån de lagar och föreskrifter som finns (även åklagaren i fråga själv säger att han förstår tingsrättens dom, dock att han utgår från en annan grundsyn varför han landade på fyra års sluten vård) fanns det bara ett lämpligt tema för gårdagens Kvällsöppet, vilket då är dagens brottslagstiftning och hur den bör se ut.
I mina ögon bygger brottslagstiftningen på fyra pelare:
1. Rehablitering, 2. Frihetsberövning, 3. Avskräckning, 4. Hämnd
I den ordning som jag räknade upp dem anser jag också att prioriteringen bör vara. Mycket kan man säga om religionernas negativa konsekvenser, men någonting mycket positivt med världens religioner är att man har framhållit kärleksbudskapet. Jag tror på kärlek, medmänsklighet och förlåtelse. Det gäller även från samhällets sida, och därför tycker jag att rehabliteringen är viktigast. Vi kan och bör hata onda handlingar, men hatet ska riktas specifikt mot handlingarna i sig och inte mot människorna som utför dem. Hata synden, men älska människan.
Jag menar således att de som begår brott i så stor utsträckning som möjligt ska återanpassas till att kunna leva så normalt liv som möjligt, oavsett vilket brott det än gäller. Dock så tillkommer en viktig aspekt här, och det är frihetsberövandet. En person som kallblodigt mördar en annan människa kan omöjligt släppas ut efter ett halvår av exemplariskt uppförande. Här måste man nämligen säkerställa att personen i den mån det går att personen inte begår fler brott. Och återfallsstatistiken för just våldsbrott är tyvärr mycket hög, varför det finns goda skäl till mångåriga frihetsberövanden för de värsta brotten.
Att avskräckning i form av att man ser vad andra får för straff tycker jag inte det finns särskilt goda belägg för att det skulle vara en bra metod. Personligen tycker jag det känns som om somliga använder detta som en ursäkt för att göra straffen hårdare, när man egentligen är mer fokuserad på hämnd än på att faktiskt förebygga att andra begår brott.
Kan också passa på att säga att jag givetvis skulle bli helt förkrossad om jag förlorade någon i min nära omgivning och förmodligen skulle jag reagera precis som vem som helst och kräva livstid. Och just därför är det så viktigt att samhällets institutioner inte påverkas av de inblandades känslor, utan fortsätter att vara så sakliga, objektiva och rationella som de bara kan. Därför tycker jag att hämnd bör få så lite utrymme som möjligt i brottslagstiftningen, samt att det finns mycket mer effektiva sätt att förebygga brott (ge bättre stöd till barn med skilda föräldrar, motverka arbetslöshet, arbeta för fri abort och minska alkoholkonsumtionen, etc) än att utdöma livslånga fängelsestraff.
Gårdagens Kvällsöppet lär tyvärr inte ha varit den sista flumdebatten om utdömda straff har varit bra eller dåligt. Man kan ju bara hoppas att de blir färre med åren.
Simon Hedlin Larsson
Tryck här för att läsa intressanta inlägg om:
Kategorier: Allmänt
Taggad: Therese, Kvällsöppet, fängelse, straff, brott, mord, Sturebyfallet, rehablitering, frihetsberövning, avskräckning, hämnd, förlåtelse
I am not a very big fan of spelling mistakes and bad grammar, which is especially the case when it comes to lectures and seminars. I know my English is miles from being perfect, but that is my problem, right? The issue, I believe, is when the lecturer or the seminar teacher have problems to communicate with the students, because that will affect everybody, even those who are native speakers.
Obviously, teachers from old colonial states like Australia, New Zealand, South Africa and so on have no problems at all to communicate in English. People from small countries in Europe, like Scandinavia, speak fairly proper English as well. The problem is foremost PhD students from Southeast Asia who have been living in the UK for only a few years. They speak some sort of Chinese English, which is sometimes very hard to understand.
It is very understandable why it is so difficult for, say a Chinese, to learn English. I mean, look at it the other way around. Everybody from the Western part of the world who has studied Chinese know all the complications with learning Asian tonal languages. Take for example the sound ”ma” which in Chinese means either ”mother”, ”hemp”, ”horse” or ”scold”, depending on if you say it with either a high pitch, rising, falling and then rising, or falling voice.
Anyway, in case you will talk economics with a Chinese in the future, I am going to decode some of the Chinese English terms. I will start with three of them:
economic gross =economic growth
money surprise = money supply
macroeconomic police = macroeconomic policy
These kind of speaking errors are mostly irritating, in the same way as if the reading material were full of grammatical errors. But sometimes it is actually quite funny. Take for instance a boring lecture about how the Bank of England buys and sells bonds to adjust the supply of money:
”Okay. So. When the economy is bad and GDP is falling, the Bank of England must change its macroeconomic police.”
”And how are they going to do that?” asks one of the students.
”For example, they could increase the money surprise.”
”Sorry, I just have a question. What is that horizontal line on the curve you have drawn?” interrupts another student.
”Oh, that is gross!”
Simon Hedlin Larsson
Kategorier: Allmänt
Taggad: Chinese, communication, economics, English
Jytte Guteland, ordförande SSU, fick möjlighet att i gårdagens SVT Gomorron Sverige resonera kring kriget i Afghanistan inför starten av Socialdemokraternas jobbkongress. Hon landade i den sunda uppfattningen om att Sverige bör ha fortsatt militär närvaro i landet enligt det fredsskapande mandat som FN har gett.
Det var dock lite intressant att höra hur hon tyckte det var viktigt att svenska soldater fanns på plats för att skydda specifikt ”kvinnor och barn”. Det finns ju 16-18 miljoner vuxna män eller så i Afghanistan och skulle tippa på att 15-17 miljoner av dessa är civila och obeväpnade. Men det gör inte så mycket. Män är ju djur.
Simon Hedlin Larsson
Kategorier: Allmänt
Taggad: Afghanistan, civila, feminism, jobbkongressen, Jytte Guteland, män, militär, Socialdemokraterna, SSU
Ibland har jag hört diskussioner om varför forskarkåren inte får spela en större roll i att styra samhället. De som kan mest borde ju bestämma mest, heter det. Och visst kan jag hålla med om att den faktiska kunskapen borde få spela en större roll i det politiska livet. Framförallt då kanske etablerade och erkända sanningar som division of labour, specialisation och comparative advantages of international trade, det vill säga öka frihandeln och minska populismen.
Det finns dock en del forskare och akademiker som vi bör passa oss för att ge för mycket makt. En av dessa grupper är de som forskar inom politisk analys, det vill säga olika perspektiv på politik(positivism, interpretivism, realism, och så vidare), om det finns något som är sant och hur vi i sådana fall kan ta reda på det. Idag hade jag ett seminarium om detta där läraren själv kom fram till att även om man som objektivisterna (typ Karl Popper) menar att det bara finns temporära sanningar, men att teorier däremot kan förklaras som falska genom att man genomför ett experiment och det misslyckas, så kan man inte säkert utesluta att det fungera:
”Jag menar många säger ju att kommunism bevisligen inte har fungerat, men jag tycker nog gott att man skulle kunna försöka igen,” var hennes kommentar.
Jo, tack. Och då borde väl nazism, apartheid och Vietnamkriget få en till chans också?
Vissa personer läser alldeles för många kunskapsfilosofiska böcker. På mitt skolbibliotek är denna ämneskategori placerad längst bak i en av flyglarna. Där får gärna denna typ av resonemang stanna.
Simon Hedlin Larsson
Kategorier: Allmänt
Taggad: akademiker, forskare, Karl Popper, kommunism, kunskapsfilosofi, objektivism, politik, politisk analys
Ja, nej det där gick ju inte så bra igår. Tobias Hysén superhet, två snabba mål och så blev det en poäng. Nu spelade det ju i och för sig ingen roll eftersom AIK ändå inte vann idag mot Örebro så förutsättningarna inför guldmatchen blir de samma. AIK vinner årets allsvenskan om man vinner eller spelar lika borta mot IFK Göteborg på söndag. Vinner Göteborg matchen vinner de också serien.
I andra sidan av tabellen har det också hänt en del. Hammarby hade 2-1 borta mot Trelleborg, men tappade så allting i slutet av matchen och förlorade med 4-2, vilket innebär att man nu får spela i superettan nästa år. Örgryte och Djurgården spelade lika respektive vann, vilket innebär att Örgryte nu har 24 poäng och bättre målskillnad än Djurgården som dock har 26 poäng. Örgryte måste således vinna borta mot Gefle samtidigt som Djurgården spelar lika eller förlorar hemma mot Kalmar för att knipa kvalplatsen. Det andra laget får göra Hammarby sällskap direkt ner i superettan.
Läs mer: 1, 2, 3, 4, 5.
Allt händer på söndag.
Simon Hedlin Larsson
Kategorier: Allmänt
Taggad: AIK, allsvenskan, Örebro, Göteborg, Gefle, guldstriden, Hammarby, Kalmar, superettan, Trelleborg
I sometimes get bored during lectures. An American professor once said that his course Economics 101 was more like Naptime 101, so I guess my case is not quite uncommon. However, last week we had a lecture about what I think was money supply and shifts in the IS/LM model. I was not giving it my fullest attention – anyway – I picked up a hand-out that somebody had left from the lecture before ours called Molecules of Life. It was about the principles of thermodynamics so I suppose it was for the first year students in Biology-related programmes.
Nevertheless, I found something that I thought might be of interest to people who are not very good at keeping things in order and being on time. It was the second law of thermodynamics that is called the law of entropy. Basically it states that all matter – everything – strives for high entropy, in simple terms disorder. It is the same principle that causes an ice cube to take heat off the water in a glass and cool it down that is making the universe expand. And it is also ultimately because of the constant strive for entropy that we have to clean and vacuum.
So next time you are late for a meeting, just say that you really, really tried to be on time, but the universe was against you.
Simon Hedlin Larsson
Kategorier: Allmänt
Taggad: entropy, order, being on time, thermodynamics
IFK Göteborg har som jag tidigare skrivit haft 10 vinster, 2 oavgjorda och ingen förlust hemma på Gamla Ullevi denna säsong. Men nu ligger man under med 0-2 mot Halmstad BK (läs halvtidsreferat här) och som kommentatorn i Canal Plus väljer att uttrycka det: ”Guldet håller på att bli till sand för Göteborg.”
I Solna jublar man. I Birmingham med.
Simon Hedlin Larsson
Kategorier: Allmänt
Taggad: Canal Plus, Halmstad BK, IFK Göteborg
Berglins hämtad från SvD 27/10-09.
Kategorier: Allmänt
Socialdemokraterna laddar för ”Jobbkongressen 2009″ (1, 2, 3, 4, 5). Carina Lundberg, ordförande för Socialdemokraterna i Skellefteå sa till SVT Agenda i söndags angående den stundande friskoledebatten:
”Jag tycker inte det är rimligt att vi har vad jag tror är världens mest liberala skolpolitik.”
Jo, precis, svenskt skolpolitik är sååå liberal. Mig veterligen är Sverige det enda landet i världen (och finns det fler så är de garanterat inte många) där det är förbjudet att ta ut avgifter på vare sig grundskola, gymnasieskola, högskola eller universitet.
Svenska skolan präglas av en alla-ska-med-mentalitet som i praktiken har inneburit en behandla-alla-lika-undervisning. Att ha så pass dålig anpassning till elevernas individuella behov, intressen, talanger och brister är ganska unikt, och det är därför inte speciellt konstigt att vi på senare år har tappat i internationella mätningar.
Människor är olika och det erkänner man inom samhällets flesta institutioner, men svenskt utbildningsväsende har fortfarande en dröm om att kunna hitta rätt undervisningsformel, ett gyllene snitt, som ska kunna passa alla exakt lika bra.
Skolan ska erbjuda lika möjligheter för människor att kunna utvecklas efter sina personliga behov och ta tillvara på sin potential. Det är raka motsatsen till dagens likabehandling.
Simon Hedlin Larsson
Kategorier: Allmänt
Taggad: Carina Lundberg, individuella behov, jobbkongressen, likabehandling, skolpolitik, Socialdemokraterna, SVT Agenda
I Aktuellt förra torsdagen debatterade Birgitta Ohlsson (fp) med Kent Härstedt (s) svensk biståndspolitik. Personligen är jag ingen stor supporter av FN:s enprocentsmål, men påläst som Ohlsson alltid är förstår hon till skillnad från de flesta andra som stödjer enprocentsmålet att bistånd ensamt aldrig kommer att kunna skapa välstånd och välfärd för jordens fattiga människor. Istället talar hon om frihandel, företagande och arbete som nyckelfaktorer för att utrota massfattigdomen, där bistånd kan hjälpa till att skapa förutsättningar för dessa.
Ohlsson och Härstedt diskuterade också FN:s World Food Programmes, WPF:s, avskyvärda sommarkampanj som gick ut att flyga fattiga barn till G8-mötet i Rom och låta regeringschefernas fruar få bjuda de på mat. Inte nog med att världens rikaste länder skriver av de svältande ländernas skulder, de bjuder deras yngre generationer på mat också! Så otroligt generöst!
Nej, sådant här ger en bitter bismak. Det som jag förmodligen tycker är värst är att många av problemen som har med global fattigdom, svält och ohälsa att göra oftast skylls på USA – som i sin tur gör att kapitalismen får bära skulden. Jag har absolut inget emot att kritisera USA:s utrikespolitik under det senaste århundrandet, men – och kanske just därför att – den har varit allt annat än kapitalistisk.
Bara för att USA på flera sätt är ett kapitalistiskt land betyder det inte på något sätt att allt amerikaner gör syftar till att ”produktionens inriktning och omfång [ska] regleras av marknadsmekanismer” (NE.se). Detta är extremt naivt sätt att se på världen och det är så dumt att jag inte ens kan komma på en bra liknelse. Och om någon vill ha exempel på delar av USA:s utrikespolitik som inte är kapitalistisk så ta exempelvis: antidumpningsskydd, importkvoter, jordbrukssubventioner, tariffer, importförbud av farliga (begreppet ”farlig” kan man i praktiken definiera lite hur man vill) varor, statliga upphandlingspolicys som gynnar inhemskt producerade varor och tjänster, extra hög beskattning av importerade produkter, importlicensiering, handelsembargon och så vidare.
Inte heller har det blivit ett dugg bättre med den nya presidenten Barack Obama som en del verkar tro ska frälsa världen; Milton Friedman vände sig förmodligen i graven när Obama skrev under Buy American-provisionen.
Så visst, kritisera USA hur mycket ni vill för att ha hållit kvar människor i fattigdom och hunger. I vissa delar av klagosången kan även jag stämma in. Men gör inte det fatala misstaget att blanda ihop USA:s utrikespolitik med kapitalismen och börja skylla på den fria marknaden. Att antalet fattiga människor utanför Kina enligt vissa sifrror har varit mer eller mindre konstant under de senaste trettio åren beror just på att världsmarknaden inte har varit fri.
EU har härmat USA och tagit dina och mina skattepengar för att stödköpa och subventionera mjölk, ägg och kött av i gnälliga bönder från i synnerhet Frankrike, Belgien och Tyskland. Samtidigt har man inrättat mängder av skydd som stänger ute Afrika, Latinamerika och Asien från den marknad där den absolut största delen av världens resurser cirkulerar.
Vad är resultatet? Du och jag och alla vi känner har fått sämre sjukvård, sämre skola och sämre äldreomsorg. Sverige betalar runt tjugo miljarder kronor till EU varje år – vilket är lika mycket som studiestödet till Sveriges miljoner studerande, eller dubbelt så mycket som går till kultur, media, trossamfund och fritid – och av dessa pengar har runt hälften gått till Europas lyxbönder som kan vältra sig i pengar, som istället skulle kunna gå till att stödja den välfärdssystemet.
Dessutom innebär den minskade konkurrensen att alla vi vanliga människor får betala mer pengar för sämre produkter. Nu talar jag inte bara jordbruksprodukter, utan även energisnåla TV-apparater, mobiltelefoner, miljövänliga bilar, kläder, tidningar, möbler och allt annat som importeras och från statligt håll regleras. Och till råga på allt håller detta kvar miljarder människor i sådana levnadsförhållanden att tiotusentals barn dör varje dag till följd av svält och ohälsa till följd av fattigdom.
Om det nu inte finns några vettiga skäl till att ha det såhär, hur kommer det då sig att detta trots allt är verklighet? I mina ögon är svaret mycket enkelt. Människor är ganska bekväma och rädda av sig. När någonting hotar, må det vara invandrare, lågkonjunktur eller globalisering, ropar samhällets gaphalsar varg och slår på gonggongen. Politiker som gärna vill bli omvalda reagerarar då instinktivt genom att göra någonting – det spelar inte så stor roll vad, men man vill absolut inte förlora det kommande valet på att man var för lamhänt. Och oftast blir lösningen någonting som har mycket med ekonomi att göra, för då kan man gömma uppenbart korkade förslag bakom modeller och teorier som visserligen helt saknar belägg, men som å andra sidan ingen orkar kolla upp.
Och vips stoppar Kina import av irländskt kött, italienskt starkvin och spanska mejeriprodukter. Argentina inför licenskrav på utländska bildelar, textiler, leksaker, skor och läderprodukter. Indien utfärdar ett handelsförbud på kinesiska leksaker. Och USA förbjuder kinesiska däck. Med mera, med mera. Och allt har hänt bara under det senaste året sedan finanskrisen bröt ut. För i dåliga tider vill politikerna visa ledarskap och aktion.
Det är en god vilja som världens människor får lida för.
Simon Hedlin Larsson
Tryck här för intressanta inlägg om:
Kategorier: Allmänt
Taggad: Barack Obama, Birgitta Ohlsson, bistånd, enprocentsmål, fattigdom, finanskrisen, FN, fri marknad, frihandel, G8, hunger, kapitalism, Kent Härstedt, lågkonjunktur, populism, protektionism, svält, USA, WPF
Alldeles för onödigt spännande när Hammarby kvitterade mot AIK till 1-1 med gott om speltid kvar. Men som tur var Kenny Pavey, derbyadrenalinet personifierat, snabb med att vända tillbaka matchen till AIK:s fördel. Mindre än två minuter efter att Pavey kom in på planen låg bollen återigen i nätet bakom Kristoffer Björklund och 2-1 till de svartgula blev också slutresultatet (läs mer på DN och på SvD).
Nu väntar Örebro borta på onsdag medan IFK Göteborg med 1 poäng mindre och bättre målskillnad tar emot Halmstad BK hemma. De blåvita från västkusten har visserligen inte förlorat en enda match hemma denna säsong, men förutsatt att AIK slår Örebro kommer AIK bara behöva ta en poäng för att vinna guldet i årets sista allsvenska omgång, borta mot IFK Göteborg (!).
Detta är både charmen och pinsamheten med svensk fotboll – det är allt som oftast ovisst in i den sista omgången. Jämför detta med exempelvis La Liga som i våras vanns av FC Barcelona med 9 poäng över tvåan Real Madrid. Då ska man också komma ihåg att Barcelona ledde från och med omgång nummer 9 ända tills den 38:e och sista matchen spelades för säsongen. Fler mindre spännande säsongsavslut var exempelvis Serie A som vanns av Inter med Zlatan Ibrahimović i spetsen och 10 poängs marginal ner till silvermedaljörerna Juventus och holländska Eredivisie där Alkmaar Zaanstreek avgjorde ligan relativt tidigt och slutade på fler 5 vinster fler än Twente.
Så det finns både bra och dåliga saker med den svenska fotbollsallsvenskan. Mest är det nog dåliga saker. Lagen har svårt att hålla uppe en jämnhet över åren och spelartapp till mer prestigefulla ligor sker inte bara över vinteruppehållet, utan också mitt i pågående säsonger. Allsvenskan har alltsedan Bosmandomen blivit mer och mer till en fostringsanstalt för unga talanger och en lugn plats att avsluta sin karriär på för avdankade gamlingar. Det finns alldeles för lite teknik för att spela bollen efter marken, och mest blir det långbollar mot en ensam target player som i bästa fall kan spela ut på kanten, få tillbaka ett inlägg, nicka bollen till hörna och skapa en fast situation. När detta har upprepats tillräckligt många gånger kan bollen tillslut hamna i mål och publiken får tillfälle att jubla lite.
Men trots alla sina brister är svensk fotboll ganska kul ändå. Speciellt när man vinner.
Simon Hedlin Larsson
Kategorier: Allmänt
Taggad: AIK, allsvenskan, Örebro, guld, Halmstad BK, IFK Göteborg, svensk fotboll
Jan Ekberg menar att invandring leder till påfrestningar på den offentliga sektorn och välfärdssystemet: ”/…/ invandringen ökar befolkningen, vilket ställer större krav på den offentliga sektorn /…/”.
Må så vara. Men om nu somliga tycker att befolkningstillväxt är ett så stort problem tycker jag att de i sådana fall borde vara konsekvent och förespråka en enbarnspolitik och att ta bort alla barnbidrag, föräldraförsäkringar och så vidare. Sedan borde vi slänga ut alla som inte arbetar eftersom de också påfrestar vårt fina svenska sociala skyddsnät.
Eller så bestämmer vi oss för att alla människor är människor och att man helt enkelt ibland får göra vissa samhällsekonomiska uppoffringar för sina medmänniskor, vilket inte är speciellt märkligt då man gör detta i praktiken genom att betala skatt.
Simon Hedlin Larsson
Kategorier: Allmänt
Taggad: barnbidrag, DN Debatt, föräldraförsäkring, invandring, Jan Ekberg, socialt skyddsnät
När jag var på European Respiratory Society’s kongress för två år sedan på Älvsjömässan i Stockholm presenterades många nya studier. Poängen, som alla vet som arbetat med forskning, är att hitta resultat som är ”statistically significant” – att man tror sig kunna dra en slutsats av de data man har analyserat.
Ett av de största problemen med forskning överlag är att man sällan kan analysera en hel population, utan man är oftast tvungen att göra stickprov, som exempelvis vid opinionsundersökningar. Det som händer då är att man får en standardavvikelse och en felmarginal, eftersom att man inte kan vara helt säker på det resultat man har funnit.
En dålig undersökning är således exempelvis om man ska mäta en opinion mellan två politiska block och får en felmarginal på tio procent eller liknande, eftersom att denna osäkerhet är så pass stor att slutsatsen i praktiken blir irrelevant. Men det finns också andra typer av dåliga studier. Ta till exempel den som presenterades i gårdagens Aktuellt som handlade om minskat antal självmord det senaste året. Man har kommit fram till att cirka 600 liv har räddats tack vare nya antidepressiva läkemedel.
Visst, det låter ju bra och så. Men om man tänker efter vad det egentligen innebär så betyder det ju att man har lyckats förutspå vilka individer som med allra största sannolikhet skulle ha begått självmord inom ett år, men som istället har fått psykiatrisk hjälp och utskrivna recept, vilket då har räddat deras liv. Det är ju inte för inte som man blir lite smått nyfiken på hur man kan se in i framtiden vilka som kommer att ta livet av sig inom kalenderårets ramar (statistiken 600 räddade liv bygger på årsbasis), det vill säga mellan 1 januari och 31 december.
Absurt…
Simon Hedlin Larsson
Kategorier: Allmänt
Taggad: Aktuellt, dålig forskning, ERS, opinionsundersökningar, självmord, standardavvikelse
Yesterday I was at a meeting for a volunteer project. From the information I got on beforehand I read that we should divide ourselves into groups depending on what kinds of activities we were interested in. Fine, I thought, a social meeting where we can get to know each other and talk with the people that we are going to work with.
No-no, that was not the plan. When I arrived people sat around two tables and it was dead silent. I received a ”Volunteering form”, like eight pages long, where I had to fill out all these kinds of information about myself, for instance, ”What ethnicity to you consider yourself belonging to?” or ”Home address of your emergency contact person?”.
It took about half an hour to fill out the form, and the end of it was very formal with loads of information on the Data Protection Act and my responsibilities and various committments as a volunteer worker. Date and signature and the meeting was over. Time to go home.
Well, except for becoming paralyzed, deaf and blind at the same time, I must say I have few fears. But I would not be surprised if I have in a few years time developed an ill psychic health which might be diagnostized as bureaucratiphobia.
British bureaucracy, you are my Everest.
Simon Hedlin Larsson
Kategorier: Allmänt
Taggad: British bureaucracy, bureaucratiphobia, volunteer work
I dagens SVT Gomorron Sverige var Per Bardh, avtalssekreterare LO, och Christer Ågren, vice VD Svenskt Näringsliv, inbjudna gäster, och i senaste SvD/Aftonbladet Korseld besöktes Sanna Rayman och Katrine Kielos av LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin. I det senare inslaget ägnades en hel del tid åt avtalsrörelsen, och i det förra var det, ganska logiskt, den enda punkten som diskuterades.
LO kommer i början av november att fatta beslut om hur stora krav man kommer att ha på reallöneökningar när man går in i vårens avtalsrörelse. Enligt beräkningar av LO:s egna ekonomer finns utrymme för en höjning till ungefär 2,5 till 3,5 procent.
Vad jag kan tycka är lite märkligt är att LO tycks helt ignorera det faktum att reallönerna har stigit det senaste året. Just precis. Alla som har fått förhöjda ersättningar eller fått betala samma löner under det senaste året har råd att köpa mer idag än för trehundrasextiofem dagar sedan. Man behöver inte ens göra detta till en partipolitisk fråga och peka på den borgerliga regeringens jobbskatteavdrag utan ignorera regeringens finanspolitik helt, se till marknadens utveckling och konstatera att priserna sjunker. För precis ett år sedan var konsumentprisindex för oktober månad 305,56 (basår 1980=100). Nu i september 2009 var KPI 300,35. En hundralapps värde har ökat under de senaste tolv månaderna, helt enkelt för att den räcker till mer.
Något annat som jag också har regerat på är hur LO hela tiden kommer fram till att svenska företag har råd med ytterliggare löneökningar. Alltid går det att spara någonstans, vända på ett par kronor här och där. Att Sveriges största fackförbund resonerar på det här viset är väl inte speciellt oväntat, men jag kan ändå inte låta bli att tänka på hur samhället skulle se ut om man hade haft samma inställning till statens resurser.
Det parti som LO efter kongressbeslut öppet stödjer går till val på att ta ännu mer pengar ur svenska arbetares plånböcker. Hur detta hänger ihop med att Per Bardh i Gomorron Sverige säger att det är av största väsentlighet för arbetslösheten och den ekonomiska tillväxten att deras medlemmar får mer pengar att röra sig med kan man alltid fråga sig.
Antalet konkurser har ökat kraft det senaste året. Att centralt besluta om löneökningar kommer med stor sannolikhet, tyvärr, att orsaka ännu fler problem för näringslivet, i synnerhet för småföretagen, varav många lider av den olyckliga kombinationen av ekonomiska svårigheter och små buffertar. Hur konkurser och uppsägningar ska leda till minskad arbetslöshet får gärna Bardh förklara.
Men i väntan på denna övertygande och pedagogiska utläggning kommer jag att rösta för ett nollavtal i den kommande avtalsrörelsen.
Simon Hedlin Larsson
Tryck här för intressanta inlägg om:
Kategorier: Allmänt
Taggad: arbetslöshet, avtalsrörelse, företag, konkurser, KPI, LO, reallöner, Svenskt Näringsliv
Bloglovin
