Bilden är hämtad från Svenska Dagbladet 10/02-10: pp.2
Global uppvärmning?
09 februari 2010 · Kommentera
→ Lämna en kommentarKategorier: Allmänt
Taggad: Climategate, global uppvärmning, IPCC, klimatförändringar, miljöaktivism, miljörörelsen, växthuseffekten
Jahapp
07 februari 2010 · Kommentera
Två mål och tre poäng senare känns det som om Chelsea mer eller mindre stängt ute Arsenal från guldracet i årets Premier League. Nu verkar allt stå mellan de blåklädda londonlaget och de röda från Manchester.
Manchester United har spelat ganska bra de senaste matcherna, men det måste ändå sägas vara mycket som talar för oljeoptionslaget Chelsea. Färre skadebekymmer och bredare trupp kommer man långt med. Det enda som talar för United är om samtidigt som Chelsea slarvar bort några poäng och Sir Alex har något ess i rockärmen att dra fram som gör att han får ut full kapacitet av sitt manskap. Det vore i och för sig typiskt den legendariske och excentriske skotten.
Simon Hedlin Larsson
→ Lämna en kommentarKategorier: Allmänt
Taggad: Arsenal, Chelsea, Manchester United, Premier League, Sir Alex Ferguson
Sanktioner riskerar öka nationalismen och stödet för regimen i Iran
06 februari 2010 · 1 kommentar
Maziar Bahari, korrespondent i Iran för Newsweek, skriver på tidningens Wealth of Nations Blog (och även i papperstidningen för ett par veckor sedan) om läget i Iran, och de ytterliggare och hårdare ekonomiska sanktioner som man i väst diskuterar om att införa, framförallt från amerikanskt håll:
”A Mousavi aide, asking not to be named for fear of reprisal, says: ‘The unreasonable brutality of the security forces has made people rethink everything this government stands for.’ If the West imposes broad sanctions, including on gasoline imports, Iranians might rally around their government again.”
Simon Hedlin Larsson
→ 1 kommentarKategorier: Allmänt
Taggad: containmentpolitik, ekonomiska sanktioner, Iran, Mahmoud Ahmadinejad, Maziar Bahari, Newsweek, sanktioner, USA
Amerikansk politik i ett nötskal
05 februari 2010 · 1 kommentar
Bilden är hämtad här.
→ 1 kommentarKategorier: Allmänt
Demokratins naturliga tröghet
04 februari 2010 · 1 kommentar
Bilden är hämtad här.
→ 1 kommentarKategorier: Allmänt
Taggad: byråkrati, cap and trade, demokrati, gröna jobb, ineffektivitet, klimatfrågan, tröghet
Euron, guldmyntfoten och Bretton Woods
03 februari 2010 · Kommentera
Johan Norberg har rätt när han i tidningen Metro skriver att Folkpartiet riskerar förhasta sig genom att till synes okritiskt förespråka ett svenskt införande av euron snarast möjligt. Anledningen till dessa utspel om euron är förmodligen ganska enkel; i en fyrpartikoalition slåss man om rösterna, inflytandet och ministerposterna – för att vinna den kampen krävs det att det enskilda partiet profilerar sig tydligt, och gör politiska ställningstaganden till ”sina frågor”. Efter att Moderaterna bestämt sig för framstå som någon slags statsbärande sosselightvariant, Kristdemokraterna fegat ur, övergett ”verklighetens folk” och återgått till att vara pensionärspartiet och Centerpartiet efter att ha kunnat andats ut då Saab-affären till slut gick i hamn kidnappat företagarpolitiken och arbetsrätten har Folkpartiet mer eller mindre fått ta det som blivit över; NATO, EU, EMU och kärnkraft, typ.
Problemet med att ta tredje steget in i EMU är, som Norberg påpekar, att eurosamarbetet i skrivande stund mer eller mindre kämpar för sitt liv. Om situationen inte förbättras snarast kan det finna sig lämpligt att citera Indiens före detta handelsminister, Kamal Nath, som för ett par år sedan konstaterade att Doharundan inte var död, utan bara ”between intensive care and the crematorium”.
Bilden är hämtad här.
Som The Economists finansmarknadsblogg Buttonwood uttrycker det är eurosamarbetet en ny slags guldmyntfot. Många för- och nackdelar känns igen i det samarbete som var så framgångsrik fram tills första världskriget. Faktum är att euron också påminner ganska mycket om Bretton Woods-systemet. Man står nämligen inför samma trilemma (som Mundell-Flemingmodellen så tydligt visar) nu som då, nämligen det matematiska faktum att ett land inte samtidigt kan ha fasta växelkurser, fri kapitalrörlighet över gränserna och en nationell penningpolitik.
John M. Keynes och Harry D. Whites system, Bretton Woods, byggde på kapitalkontroller och restriktiva kapitalflöden mellan medlemsländerna (vilket i längden blev mer eller mindre ohållbart eftersom staten, för att kunna bibehålla de fasta växelkurserna, måste bygga upp merkantilistassocierade ”skattkistor” med utländska tillgångar). Euron, å andra sidan, handlar om en gemensam valuta, och därför har man i trilemmat istället valt att ha fria kapitalflöden, till bekostnad av enskilda länders möjlighet att sälja och köpa statsobligationer, vilket slarvigt brukar benämnas trycka pengar.
Det finns emellertid fortfarande goda politiska skäl till att överväga ett svensk inträde i eurosamarbetet, precis som vid folkomröstningen år 2003. Samtidigt finns det också anledning att, som Norberg skriver, vara kritisk och ta det lite försiktigt. Att vänta tills Europa har tagit sig ur finanskrisen borde inte vara för mycket begärt. Men på den politiska arenan föredrar man stundom snabba puckar. När det mesta som har med lagändringar, direktiv och reformer tar en evinnerlig tid vill de borgerliga partierna i alla fall kunna leverera snabba och tydliga besked om var de står i olika frågor. Man vill ju inte framstå som en utredningsregering!
Simon Hedlin Larsson
→ Lämna en kommentarKategorier: Allmänt
Taggad: Bretton Wood, Buttonwood, EMU, EU, euro, Folkpartiet, guldmyntfot, Harry D. White, John M. Keynes, Kamal Nath, NATO, regeringen, utredningsregering
Recept: fredagsfärs
02 februari 2010 · Kommentera
Okej, stundens ingivelse erbjöd inte mer kreativitet än att namnet blev fredagsfärs. Men bloggverktyget erbjuder en mycket smidig redigeringsfunktion så om någon har tips på bättre namn är dessa varmt välkomna!
Denna rätt är en av miljoner varianter på den världsberömda rätten Pasta Bolognese (vilket uttalas ”BOLLO-NJEE-SEH”, och inte som vissa stockholmare säger ”bollones” – rätten är ju faktiskt döpt efter Bologna och inte efter Bollnäs).
Observera för övrigt att alla mått på ingredienserna är mycket approximativa, och som med många maträtter går det mycket bra att variera fritt utifrån egna önskemål.
Ingredienser (räcker till ungefär 4 portioner):
600 g nötfärs
1 förpackning/burk krossade/passerade tomater/tomatpastasås (vanligtvis runt 400 gram)
2 dl matlagningsgrädde eller 1 dl vispgrädde (vilket blir fetare)
½ dl krispigt, fruktigt vitt vin, exempelvis Chardonnay Pinot Grigio
12 skogschampinjoner, skivade
4 skivor bacon eller sidfläsk (helst icke-rökt) hackade i småbitar
8 soltorkade tomater, strimlade, inklusive en skvätt av olivoljan de ligger i
1 gul lök, hackad
färsk basilika
valfri pastasort
rikligt saltat pastavatten (de flesta svenskar undersaltar vattnet och då är det inte konstigt att det aldrig kan smaka i närheten av vad det gör på weekendresan i Rom)
Gör såhär:
1. Koka upp pastavattnet.
2. (Har man två stekpannor och -plattor kan man göra steg 2 och 3 samtidigt). Fräs lök, champinjoner och bacon i lite smör eller olja.
3. Bryn nötfärsen i en stor stekpanna. Blanda sedan ner löken, champinjonerna och baconet när färsen har fått en fin stekyta. Slå över plattan till medelstark värme.
4. Häll i de strimlade soltorkade tomaterna med lite granna av olivoljan som de ligger i.
5. Blanda ner de krossade/passerade tomaterna/tomatsåsen. Låt en del av vätskan sjuda bort.
6. Tillsätt det vita vinet (experimentlustna bör tänka på att en del kockar ofta säger att man bara ska ha i vin endast en gång när man lagar mat för att det annars lämnar en bismak av syra efter sig). Har man icke-färsk pasta som ska kokas en längre tid kan det vara bra att lägga den i det kokande vattnet nu.
7. När vinet har kokat bort är det dags att tillsätta grädden. Ha i hackad färsk basilika och eventuella andra kryddor. Salta och peppra, och smaka av. Beroende på om man vill ha en köttfärssås med betoning på sås, eller mer i form av en röra (som på bilden nedan) kan man välja att servera omgående, eller låta den sjuda ett par minuter till innan man lägger upp. Smaklig måltid!
Dryckestips: kallt vatten med ett par citronskivor går inte av för hackor, men något mer som kan passa just denna rätt är en enkel, ljus lager – varför inte Peroni så håller man fast vid det italienska temat. Det passar också med en fruktig veteöl som matchar det vita vinet samt sötman i tomaterna, som Erdinger Weissbier Kristallklar, och även Kronenbourg 1664 Blanc.
Går även utmärkt att frysa in.
Simon Hedlin Larsson
→ Lämna en kommentarKategorier: Allmänt
Taggad: Bollnäs, Bologna, Bolognese, ingredienser, köttsfärssås, mat, middag, pasta, recept
Bekämpa fattigdom – inte skillnader
02 februari 2010 · 3 kommentarer
Precis som Maria Eriksson skriver på Svenska Dagbladets ledarsida är ekonomisk ojämlikhet knappast förklaringen till sociala problem, såsom tonårsgraviditeter, våld och liknande. Att exempelvis USA har högre nivåer av kriminalitet och drogmissbruk än Sverige har ingenting med skillnaden mellan den rike och den fattige amerikanen att göra. Det enda som är relevant i sammanhanget är att den fattige personen just är fattig. Fattigdom får nämligen förödande konsekvenser, inte bara för de som tvingas genomlida hemlöshet, svält och sjukdomar, utan även för omgivningen och för samhället i stort.
De som pekar ut länder som Mexiko, Portugal och Argentina som bevis för att ekonomisk ojämlikhet skapar samhällsproblem bör ta sig en närmare titt på hur stor del av befolkningen i respektive land som är fattig, och sedan återkomma för att berätta om det verkligen är inkomstskillnader och inte levnadsstandard som är den viktigaste orsaken till de sociala problemen. Det borde knappast vara kontroversiellt att hävda att en person i land x som tjänar 1 000 kr om året är mer benägen att stjäla från någon annan än den i land y som tjänar 300 000 kr om året. Och det har absolut ingenting med ekonomisk ojämlikhet att göra – vi har ju inte ens sagt ett ord om vare sig Kuznetskurvor eller Ginikoefficienter för länderna x och y.
Är det någon som fortfarande inte är övertygad om att det är fattigdom och inte ekonomiska skillnader som bör bekämpas kan väl den personen skriva en debattartikel till Aftonbladet och hylla finanskrisen – ett synnerligen jämlikhetsstärkande fenomen. Världens rika människor har förlorat biljoner (x 000 000 000 000) inom loppet av bara något år, och äger nu en väsentligt mindre del av världens totala rikedom. Den ekonomiska jämlikheten har således ökat. Frågan är dock hur dessa minskade ekonomiska klyftor har hjälpt världens hungriga, sjuka och arbetslösa…
På vilket sätt skulle det hjälpa dessa barn att andra människor blir fattigare? (Bilden är hämtad här.)
Simon Hedlin Larsson
→ 3 kommentarerKategorier: Allmänt
Taggad: Argentina, ekonomisk ojämlikhet, fattigdom, Ginikoefficient, inkomstskillnader, klyftor, Kuznetskurva, Maria Eriksson, Mexiko, ojämlikhet, Portugal, rikedom, samhällsproblem, skillnader, sociala problem, Sverige, tonårsgraviditet, USA, våld
Komplex äro statistiken
02 februari 2010 · 1 kommentar
Igår cirkulerade nyheten om att Fredrik Reinfeldt hade uppgett förhållandevis stora statistiska felaktigheter i den övrigt ganska tråkiga partiledardebatten i söndagens Agenda:
”Statsminister Fredrik Reinfeldt hade hundratusen fel på antalet sysselsatta i söndagens partiledardebatt. Det underlag han fått var fel, enligt finansministern,” skrev Dagens Nyheter.
Varför detta väckte sådana rubriker kan tyckas förvånande. Att politiker använder sig av statistik som inte alltid är helt korrekt lär ha skett åtminstone sedan Ciceros tid då man märkte att det var retoriskt framgångsrikt att framstå som om man talade i termer av sanning istället för åsikter.
En del borde minnas förra sommarens partiledardebatt i riksdagen den 17 juni som granskades och utvärderades live på makthavare.se av bland andra Martin Ådahl på FORES där man konstaterade att många påståenden som framfördes kunde låta bra, men vid djupare analys visade sig vara närmast felaktiga – inte minst anspråk på statistiska sanningar i stil med ”Sverige har klarat finanskrisen bäst”, ”Vi har världens mest ambitiösa klimatpolitik” och ”Arbetslösheten i Sverige har under det senaste året ökat snabbare än snittet för OECD-länderna”.
Dessutom är just arbetslöshets-/sysselsättningsfrågan inte speciellt enkel. Det finns många definitioner av vem som är arbetslös, och det finns ännu fler sätt att försöka mäta arbetslösheten på. Komplexiteten illustreras inte minst av tidningen Svenska Dagbladets ofrivilligt ironiska rubricering av nyheten om Reinfeldts statistikfel som ”Reinfeldt spred fel jobbsiffra”. Jobb är nämligen långt ifrån synonymt med sysselsättning.
Talar man konkret om jobb som människor i arbete kan jobbtalen mycket väl öka samtidigt som sysselsättningen minskar. Tar en stor årskull examen och studenten samtidigt kan fler komma i arbete än som under samma period avskedas och pensioneras. Om dessa ungdomar som anställs dock är få relativt sett till hela årskullen kan sysselsättningsgraden fortfarande minska totalt.
En annan problematiserande faktor är åldersgrupper (som det rörde sig om i Reinfeldts fall) och andra variabler som varierar mellan mätningarna. Olika data är byggda på att man har mätt sysselsättningen bland olika åldersgrupper, vilket naturligtvis resulterar i olika siffror. Ibland använder samma institution till synes samma variabler och definitioner, men har väsentligt ändrat metod. Detta händer även forskare själva – till och med de mest framstående. Globaliseringsmotståndaren och nobelpristagaren Joseph E. Stiglitz är ett exempel. I flera av sina publikationer (se exempelvis 2002, Globalization and Its Discontents) menar han att fattigdomen i världen ökade under 1990-talet. Vad Stiglitz dock missat är att Världsbanken (vars data han uteslutande grundade sin analys på) under 1990-talet började använda en ny metod för att mäta fattigdom, vilket gjorde de nya resultaten ojämförbara med de tidigare.
Till saken hör också statistisk manipulation och att framföra mindre relevant data för att antyda ett starkt samband som i realiteten är svagt. Det vanligaste politiska knepet är förmodligen att variera mellan att använda siffror i absolut respektive relativ form beroende på vad som bäst passar ändamålet. Kommer exempelvis fler i arbete i ett land kan den politiska oppositionen peka på att ”det nu är x antal fler personer som är långtidssjukskrivna än för fem år sedan” (absolut siffra), vilket matematiskt sett är en logisk följd av att fler arbetar, men ändå låter som en negativ konsekvens av regeringens dåliga politik när det sägs i en TV-sänd debatt. Det intressanta är att i samma scenario kan regeringen i själva verket ha förbättrat rehabiliteringen vilket procentuellt minskat antalet sjukskrivna sett till antalet arbetande, men om arbetsgraden har ökat med en tillräckligt stor siffra (och så även sjuktalen) kan ändå antalet långtidssjukskrivna i absoluta tal ha ökat. Det som de flesta skulle bedöma som en god sysselsättningspolitik (fler i arbete samt färre långtidssjukskrivna procentuellt sett) kan ändå oppositionen måla upp som att domedagen är nära (om någon inte förstår matematiken se * i slutet av texten).
Slutsatsen är att statistik är ett komplext fenomen. Man använder gärna siffror för att göra saker och ting enklare och lättare att ta till sig. Höjden av ironi är det därför att bland det svåraste som finns är att dra verklighetsöverensstämmande slutsatser av statistiska data. Den som vill kommer alltid kunna hitta en siffra eller två som stödjer de åsikter man själv vill övertyga andra om. Istället för att göra objektiva undersökningar för att finna någon form av sanning att ta ställning till föredrar många att istället först finna (hitta på) sanningen för att sedan bekosta undersökningar vars resultat bekräftar denna sanning (läs personlig åsikt).
Det enda vi med säkerhet kan veta om statistik är att det sällan finns några enkla samband, åtminstone när det gäller samhällsfrågor. Världen är helt enkelt för komplex för det. Kanske kan det därför vara på sin plats att citera bland andra Charles Wentworth Dilke och Samuel Langhorne Clemens (vet ni inte vem den sistnämnda är får ni googla; passa då även på att kolla upp vilka Eric Arthur Blair och Aurore Lucile Dupin är):
”There are three kinds of lies: lies, damned lies, and statistics”
Simon Hedlin Larsson
* I land x arbetar 100 personer varav 5 är långtidssjukskrivna. På y antal år ökar antalet arbetande till 200 personer, men regeringens effektiva rehabiliteringssystem har lett till att antalet långtidssjukskriva bara har ökat till 8 personer. 5 av 100 är en större andel än 8 av 200, men 8 är fortfarande större än 5, så när oppositionen säger att antalet långtidssjukskrivna har ökat med 3 personer under y år är det ju inte fel. Frågan är dock: är det relevant?
→ 1 kommentarKategorier: Allmänt
Taggad: arbetslöshet, ändamål, Dagens Nyheter, data, fakta, Fredrik Reinfeldt, jobb, manipulation, objektivitet, oppositionen, regeringen, statistik, subjektivitet, Svenska Dagbladet, sysselsättning
Upp-och-ner-vända världen
01 februari 2010 · 1 kommentar
Vid somliga tillfällen undrar man om de som trodde att jorden var platt inte hade delvis rätt ändå, för nog känns det som att världen är helt upp- och ner ibland. Eller hur ska man annars tolka faktum som att Schweiz är regerande mästare för andra gången i rad i seglartävlingen America’s Cup, Raghuram Rajan på University of Chicago kritiserarar den fria marknaden, och att Storbritannien inte har lyckats vinna en Grand Slam-titel i herrtennis sedan 1936? Nu menar dessutom Vänsterpartiet att man måste se till individen, medan Per Schlingmanns Moderaterna hellre fokuserar på nyligen upptäckta skadliga, men delvis dolda, strukturer i samhället.
Det märkliga med detta strukturalistiska tänkande som Schlingmann förespråkar är att de sagda strukturerna (i detta fall främst patriarkatet) omfattar alla människor mer eller mindre omedvetet, vilket av naturliga skäl leder vidare in på frågan hur vissa privilegierade individer (partisekreterare hos Moderaterna exempelvis) kan observera dessa strukturer på ett någorlunda objektivt sätt, trots att de själva är en del av dem (för vidare kritik av strukturalism och utveckling av just denna fråga, se exempelvis McAnulla, S. (2002) ‘Structure and Agency’ i D. Marsh och G. Stoker (eds.) Theory and Methods in Political Science (Palgrave: Basingstoke) – Kapitel 13).
Precis som Maria Ludvigsson skriver på SvD Brännpunkt finns det många (om inte enbart) nackdelar med det kvoteringsförslag till bolagsstyrelser som Socialdemokraterna förespråkar och som Moderaterna halvt lutar sig åt:
”Rent praktiskt innebär kvotering att grupper måste identifieras och politiker avgör vilken grupp som ska prioriteras. Individuella rättigheter underordnas kollektiva och våra medborgerliga rättigheter kopplas till grupptillhörighet.”
Hon sätter huvudet på spiken när hon vidare skriver:
”När vänstern förespråkar styrelsekvotering är det logiskt eftersom man tror att politiker och stat bättre än företagare och ägare vet att organisera och styra företagen.
När en liberal borgerlig politiker gör detsamma blir det obegripligt, eftersom samma borgerlighet tilltror den fria ekonomin att utvisa vilka företag som har en lönsam styrelse och inte.”
Tur att det finns några som tänker åt borgerligheten i alla fall.
Simon Hedlin Larsson
→ 1 kommentarKategorier: Allmänt
Taggad: bolagsstyrelser, feminism, genus, jämställdhet, könskvotering, kvotering, Maria Ludvigsson, Per Schlingmann, strukturalism
Liveuppdatering från finalen mellan Roger Federer och Andy Murray
31 januari 2010 · Kommentera
Då har första set i Grand Slam-finalen i Australian Open 2010 spelats. Roger Federer började med att bryta Andy Murrays serve i skottens första servegem, men detta framstod närmast som en tillfällighet då Murray bröt tillbaka omedelbart. Därefter höll finalisterna sin serve till 4-3 då Federer fick en ny chans att bryta, vilket han också gjorde. I efterföljande gem höll han sin serve och första set var plötsligt relativt snabbt över med resultatet 6-3 till schweizaren.
Vad som utmärkte första set var kombinerat lugn och aggressivitet från Federers sida. Han styrde spelet, och trots att Murray spelade riktigt bra (hygglig förstaserve och få utslagna bollar) var det ändå skillnad mellan spelarna. Som väntat förlorade inte Federer de flesta poäng som Murray vann på grund av att Murray slog otagbara bollar, utan på att Federer slog bollen utanför banan (mestadels med forehanden).
Det som talar för att Murray ska komma igen är främst det faktum att bara ett av fem möjliga set har spelats – än så länge kan allt hända. Vidare så servar Federer något instabilt, och trots ett flertal serveess har Murray ändå fått ett par breakchanser, och kommer ofta upp till X-30 i Federers serve. Vinner Murray set nummer två är han helt klart med i matchen. Förlorar skotten emellertid kommer han ha mycket svårt att hämta upp det 0-2-underläge som han ställs inför. Det kräver nämligen otrolig rutin, styrka och vinnarmentalitet – något som Murray är lite för oerfaren för att ha tränat upp ordentligt.
Roger Federer – Andy Murray: 6-3
* Uppdatering 1
Klasskillnad. Så kan man enklast beskriva andra set i Grand Slam-finalen. Federer bröt direkt även i detta set och Murray lyckades aldrig komma i närheten av att komma igen. Under hela setet lyckades Murray inte spela sig till en enda breakboll. Federer, å andra sidan, vann sin första och hade sedan många chanser att dryga ut ledningen då han totalt spelade fram 7 breakchanser. Dock vann han inte fler efter den första – Murray servade bra vissa bollar medan Federer slarvade något – men vad gjorde det när Murray aldrig fick tillfälle att bryta tillbaka?
Andra set var en kopia av första set, fast i kubik. Federer styrde och ställde och vann de bollar han träffade banan, och förlorade de bollar han slog ut. Murray var mestadels långt bakom baslinjen, och fick finna sig i att springa efter Federers bollar, utan nästan någon kontroll över spelet. Murrays enda chans till att göra denna final längre än tre set är om Federer blir trött eller om han börjar tvivla på sig själv. I nuläget ser inget av dem speciellt troligt ut.
Roger Federer – Andy Murray: 6-3, 6-4
** Uppdatering 2
Murray var tvungen att vinna detta set för att hålla matchen vid liv. Det var helt enkelt vinna eller försvinna. Därför tog skotten tillfället i akt att spela mer offensivt och försöka styra spelet. Dessutom gjorde han mycket för att döda bollarna snabbare och få kortare dueller, vilket lär ha berott en del på en känning strax ovanför höger knä – antingen på grund av en mindre sträckning, eller någon gammal skada som han har rivit upp.
Hur som helst gav taktikbytet resultat, och han bröt Federers serve tidigt i det tredje setet. Detta övertag skulle visa hålla sig fram tills 5-3 då Federer lyckades bryta till 5-4. Schweizaren höll enkelt sin serve till 5-5, och efter ett jämnt gem i Murrays serve, höll Federer tätt och vid ställning 6-6 blev det dags för tiebreak. Detta tiebreak blev otroligt jämnt och mycket spännande. Murray hade flera setbollar, och Federer matchbollar, men avgörandet kom först vid ställning 12-11 då Murray efter en svag serve och kort duell slog bollen i nät.
Roger Federer – Andy Murray: 6-3, 6-4, 7-6 (13-11)
Matchen kan i korthet sammanfattas som att Federer spelade mycket nära sitt livs tennis, om man bortser från de missade matchbollarna i tredje set. Murray gjorde helt klart en mycket bra match, men han blev för defensiv och hamnade, precis som det var stor risk för, alldeles för långt bak i banan, vilket innebar att han inte kunde styra spelet, och fick dåliga möjligheter att slå bollarna i svåra vinklar för Federer. En nyckelfaktor i denna final var för övrigt serven – i dubbel bemärkelse. Federer servade stundom mycket bra, och löste många svåra situationer genom ”halva serveess”, en egen påhittad definition för när spelaren når bollen med racketen, men aldrig är nära att få in den på motståndarens planhalva. Murray, å andra sidan, servade ganska dåligt, bara 57 % rätta förstaservar, och 4 dubbelfel. Detta spelade förmodligen en avgörande roll för att han inte använde sig av sitt nya serve+volley-spel; han kände sig helt enkelt för osäker på serven för att våga gå fram på nät.
Slutordet får Andy Murray, som vid prisceremonin blev väldigt rörd när det var dags att tacka familjen, publiken och tränarna för allt stöd han får från dem. Han sa med grötig röst och glimten i ögat:
”I can cry like Roger, I’m just sorry I can’t play like him.”
Simon Hedlin Larsson
→ Lämna en kommentarKategorier: Allmänt
Taggad: Andy Murray, Australi, Australian Open, Australian Open 2010, Grand Slam, Grand Slam-final, Roger Federer, tennis
Om ett par timmar
30 januari 2010 · 2 kommentarer
… är det final i Grand Slam-turneringen Australian Open 2010. Som tidigare nämnt möter schweizaren Roger Federer britten Andy Murray.
För de som ännu inte har intresserat sig särskilt för tennis tillhör Federer bland världens bästa spelare genom tiderna, och han innehar ett flertal prestigefyllda rekord, bland annat flest Grand Slam-titlar (15), vilka han vunnit på 7 år. Amerikanen Pete Sampras lyckades vinna 14 stycken på 13 år.
Det som kanske förvånar en del är således att Andy Murray faktiskt leder den interna statistiken i mötena med Federer. De har mötts 10 gånger och av dessa har Murray vunnit 6 matcher och förlorat 4. Det som talar för Federer är dock att han tenderar att lyfta sig under de viktigaste matcherna, vilket inte bara syns på hans förmåga att vinna Grand Slam-turneringar, utan också på specifikt det faktum att tre av de fyra matcher han vunnit mot Murray har varit i ATP World Tour Finals 2009, och i ATP World Tour Masters 1000 i Cincinnati förra året (ATP-turnering med extra mycket pengar), respektive Murrays hittills enda Grand Slam-final, US Open 2008.
Murray har emellertid spelat bra och stabilt under hela Australian Open, har tränat mycket fysik under vinteruppehållet, och lär, till skillnad från vissa tidigare spelade turneringar, klara av att ge allt i fem hela set. En kort analys av de två finalisternas styrkor och svagheter:
Roger Federer, 28, Schweiz
Styrkor: extrem rutin, allround (serve, grundslag, nätspel, teknik, uthållighet) och bra på allt, tourens högsta lägstanivå, samt en mycket (för motståndaren) jobbig backhandslice.
Svagheter: har inga direkta svagheter förutom möjligtvis att han börjar bli gammal sett till tennisår; vad som dock kan nämnas är att Federer nästan alltid förlorar genom att själv spela dåligt – främst brukar det handla om missade förstaservar, eller unforced errors (slå ut bollen) med forehanden.
Främsta vapen: världens bästa förmåga att växla tempo, vilket för motståndaren innebär oförutsägbarhet och mycket spring.
Andy Murray, 22, Storbritannien
Styrkor: (numera) god fysik, topp 3 i världen på defensivt spel, har på senare tid börjat spela serve+volley framgångsrikt, bra på att spara energi i långa dueller, revanschlust sedan US Open 2008.
Svagheter: nerver, orutin, låser sig ibland på defensiven och kommer för långt bak i banan, samt tappar ibland på forehandsidan och slår ut bollen.
Främsta vapen: förmodligen tourens bästa tvåhandsbackhand; han varierar flitigt mellan cross och rak backhand, och är bra på att inte låta kroppen avslöja bollbanan och riktningen, vilket gör honom svårläst för motståndaren.
Klockan 09.30 CET börjar matchen. Ett troligt resultat bör väl ändå vara 3-1 till Federer; vinner första set efter ett sent servebreak, förlorar nummer två efter tiebreak, och tar hem de två sista seten utan alltför stor möda.
Vad tror du?
Simon Hedlin Larsson
→ 2 kommentarerKategorier: Allmänt
Taggad: Andy Murray, ATP World Tour, ATP World Tour Finals, Australian Open, Australian Open 2010, Grand Slam, Roger Federer, US Open, US Open 2008
Tennishelg
29 januari 2010 · Kommentera
Efter att Roger Federer vunnit enkelt över Jo-Wilfried Tsonga i årets Australian Open (6-2, 6-3, 6-2) står det nu klart att det blir Federer mot Andy Murray i finalen på söndag. Sist dessa européer mötte varandra i en Grand Slam-final var för ett och ett halvt år sedan i US Open 2008 – ni vet det året som världens sportjournalister kallade för Federers dåliga år då han ”bara” kom 2:a i Roland Garros, 2:a i Wimbledon, och vann OS-guld i dubbel, för att sedan slå Murray i finalen och avsluta med en Grand Slam-seger.
Nu verkar schweizaren hur som helst ha hittat formen, och när Tsonga i en förlustintervju fick frågan om han hade några råd till britten inför söndagens final svarade Tsonga:
”Råd? Ja, var beredd på att springa.”
Innan Federer möter Murray på söndag ska dock Serena Williams spela mot Justine Henin imorgon i damfinalen. Henin har nyligen gjort comeback inom professionell tennis, och är således en orankad spelare. Hon fick enbart tillåtelse att spela i Australian Open på grund av tidigare meriter, som gjorde att hon tilldelades ett så kallat Wild Card. Om hon vinner mot Williams imorgon kan man verkligen tala om en sann comeback.
Simon Hedlin Larsson
→ Lämna en kommentarKategorier: Allmänt
Taggad: Andy Murray, Australian Open, Grand Slam, Jo-Wilfried Tsonga, Justine Henin, Roger Federer, Roland Garros, Serena Williams, tennis, US Open, Wimbledon
Barack H. W. Bush?
28 januari 2010 · 4 kommentarer
En del menar att president Barack Obama har vunnit både Nobels fredspris och amerikanska folkets hjärtan helt enkelt genom att inte vara George Bush. Och det kanske stämmer det till viss del, men i sådana fall beror det nog mer på just det faktum att de är olika personer, snarare än att de har olika åsikter. Den slutsatsen kan man i alla fall dra av Obamas State of the Union-tal i natt, som hade flera likheter med George Bush sista State of the Union för två år sedan. En vettig fråga att ställa är hur mycket åsikterna egentligen går isär. Följande är utdrag (obs, min fetstil) från State of the Union år 2008 (Bush) respektive 2010 (Obama).
George Bush år 2008:
”So last week, my Administration reached agreement with Speaker Pelosi and Republican Leader Boehner on a robust growth package that includes tax relief for individuals and families and incentives for business investment.”
Barack Obama år 2010:
”While we’re at it, let’s also eliminate all capital gains taxes on small-business investment and provide a tax incentive for all large businesses and all small businesses to invest in new plants and equipment.”
Bush:
”American families have to balance their budgets, and so should their government.”
Obama:
”/…/ families across the country are tightening their belts and making tough decisions. The federal government should do the same.”
Bush:
”So I ask the Congress to double Federal support for critical basic research in the physical sciences and ensure America remains the most dynamic nation on earth.”
Obama:
”Next, we need to encourage American innovation. Last year, we made the largest investment in basic research funding in history, /…/”
Bush:
”Over the past 7 years, we have increased funding for veterans by more than 95 percent. As we increase funding, we must also reform our veterans system to meet the needs of a new war and a new generation. I call on the Congress to enact the reforms recommended by Senator Bob Dole and Secretary Donna Shalala, so we can improve the system of care for our wounded warriors and help them build lives of hope, promise, and dignity.”
Obama:
”That’s why we made the largest increase in investments for veterans in decades last year. That’s why we’re building a 21st-century [Veterans Affairs]. And that’s why Michelle has joined with Jill Biden to forge a national commitment to support military families.”
Bush:
”The other pressing challenge is immigration. America needs to secure our borders — and with your help, my Administration is taking steps to do so. /…/ Yet we also need to acknowledge that we will never fully secure our border until we create a lawful way for foreign workers to come here and support our economy. This will take pressure off the border and allow law enforcement to concentrate on those who mean us harm.”
Obama:
”And we should continue the work of fixing our broken immigration system, to secure our borders, and enforce our laws, and ensure that everyone who plays by the rules can contribute to our economy and enrich our nations.”
Bush:
”Every Member in this chamber knows that spending on entitlement programs like Social Security, Medicare, and Medicaid is growing faster than we can afford. /…/ I have laid out proposals to reform these programs. Now I ask Members of Congress to offer your proposals and come up with a bipartisan solution to save these vital programs for our children and grandchildren.”
Obama:
”As temperatures cool, I want everyone to take another look at the plan we’ve proposed. /…/ But if anyone from either party has a better approach that will bring down premiums, bring down the deficit, cover the uninsured, strengthen Medicare for seniors, and stop insurance company abuses, let me know. /…/ Here’s what I ask Congress, though: Don’t walk away from reform, /…/”
Not too different after all? (Originalbilderna är hämtade här och här.)
Bush:
”America is leading the fight against global poverty, with strong education initiatives and humanitarian assistance. America is leading the fight against global hunger. Today, more than half the world’s food aid comes from the United States. /…/ America is leading the fight against disease. And I call on you to double our initial commitment to fighting HIV/AIDS by approving an additional $30 billion over the next 5 years.”
Obama:
”We’re working with Muslim communities around the world to promote science and education and innovation. /…/ We’re helping developing countries to feed themselves and continuing the fight against HIV/AIDS.”
Bush:
”Let us fund new technologies that can generate coal power while capturing carbon emissions. /…/ The United States is committed to strengthening our energy security and confronting global climate change. And the best way to meet these goals is for America to continue leading the way toward the development of cleaner and more efficient technology.”
Obama:
”It means continued investment in advanced biofuels and clean-coal technologies. And, yes, it means passing a comprehensive energy and climate bill with incentives that will finally make clean energy the profitable kind of energy in America.”
Bush:
”We are working for a successful Doha round of trade talks, and we must complete a good agreement this year. At the same time, we are pursuing opportunities to open up new markets by passing free trade agreements. I thank the Congress for approving a good agreement with Peru. Now I ask you to approve agreements with Colombia, Panama, and South Korea.”
Obama:
”And that’s why we’ll continue to shape a Doha trade agreement that opens global markets and why we will strengthen our trade relations in Asia and with key partners like South Korea, and Panama, and Colombia.”
Bush:
”Together we should take the next steps: /…/ Let us increase the use of renewable power and emissions-free nuclear power. Let us continue investing in advanced battery technology and renewable fuels to power the cars and trucks of the future.”
Obama:
”And no area is more ripe for such innovation than energy. You can see the results of last year’s investments in clean energy in the North Carolina Company that will create 1,200 jobs nationwide, helping to make advanced batteries, or in the California business that will put 1,000 people to work making solar panels. But to create more of these clean-energy jobs, we need more production, more efficiency, more incentives, and that means building a new generation of safe, clean nuclear power plants in this country.”
Det lär vara somliga som har reagerat på president Barack Obamas State of the Union och tänkt: har vi inte hört det där förut? Och svaret är:
Yes We Have!
Simon Hedlin Larsson
→ 4 kommentarerKategorier: Allmänt
Taggad: Barack Obama, George Bush, State of the Union, Yes We Can
En avslagen debatt
27 januari 2010 · 1 kommentar
Dagens duell mellan Mona Sahlin (s) och Fredrik Reinfeldt (m) var knappast någon höjdare, och kändes, framförallt mot slutet, ganska avslagen. Kanske var de inte lika taggade som inför söndagens sammandrabbning i Agenda – men så är ju TV lite mer spännande än radio, tycker nog de flesta i alla fall.
Hur som helst finns det ingen anledning att tycka att det var en onödig debatt bara för att den inte var speciellt underhållande. Det är ju alltid någon som ser eller hör duellen som inte hört Sahlin och Reinfeldt debattera förut, eller som inte har hört argumenten som respektive partiledare använder. Klart är dock att om man följer kommande debatter (detta var nummer två i år) få man genomlida en hel del upprepningar. Politik handlar nämligen väldigt mycket om att banka in terminologi, uttryck och metaforer i väljarnas huvuden.
Om någon har lust kan den ju börja räkna hur många gånger man kommer få höra begrepp som ”stupstock”, ”ansvarslös politik”, ”vänsterexperiment”, ”58-årsgräns”, ”femmiljarderstest”, ”djupt orättvis borgerlig politik”, ”lånade skattesänkningar”, ”utredningsregering”, ”fusköverenskommelser”, ”arbetslinjen”, ”bidragslinjen” och ”global finanskris”.
Tveklöst kommer valrörelsen också präglas av Reinfeldts ständiga uppmaningar till Sahlin om att lämna besked till väljarna, och Sahlins upprepade förklaringar om att Reinfeldt alltid kommer att ha kritik att framföra mot oppositionen. Man lär också behöva miniräknare för att summera alla gånger Sahlin avbryter Reinfeldt, och alla gånger Reinfeldt suckar djupt i mikrofonen medan Sahlin pratar.
Ett annat irriterande inslag i duellerna mellan företrädarna för Sveriges två största partier är att Reinfeldt inleder ungefär var femte mening med att säga ”Låt mig bara få påpeka…” eller ”Kan jag bara få påpeka…”. Frågan om att få göra ett påpekande framstod som ganska artig och ödmjuk för ett par år sedan. Men x antal hundra upprepningar senare har charmen lagt sig, vilket för övrigt lär gälla för andra väl utnötta uttryck som ”arbetslinjen” och ”utanförskapet”.
Det sägs att man inte bör överge vinnande hästar. Men då gäller det också att kunna inse när dessa hästar slutar vinna. I just det här fallet: typ nu.
Simon Hedlin Larsson
→ 1 kommentarKategorier: Allmänt
Taggad: arbetslinjen, bidragslinjen, fusköverenskommelser, global finanskris, lånade skattesänkningar, Moderaterna, partiledardebatt, Socialdemokraterna, stupstock, terminologi, utanförskapet, utredningsregering, vänsterexperiment
Konstiga Konstfack
26 januari 2010 · Kommentera
Konsten ska vara nyskapande, den ska vara tankeväckande och den ska vara provokativ. Dock innebär det inte att vara privilegierad medborgare bara för att man är konstnär. Lagar och regler gäller även de som tycker om att skriva, måla, bygga, fotografera och filma. Och om man någon gång gör något otillåtet i konstens namn, måste man – utan minsta tvekan – acceptera konsekvenserna av sina handlingar. Dessutom måste man också se till att det blir konsekvenser; exempelvis i de fall då ett lagbrott har begåtts är det naturligt att konstnären bakom verket ser till att förövare, vilket oftast inkluderar konstnären själv, får sina straff.
Den 35-åriga eleven vid Konstfack som vägrar uppge personen som i dennes examensarbete vandaliserar en tunnelbanevagn till en uppskattad kostnad av 100 000 kr agerar således under all kritik. Man undrar ju vilket geni till handledare som tycker att skadegörelse är ett ypperligt uttryckssätt, eller vilka ansvariga som godkände elevens arbete och lät denne ta examen utan att säkerställa att det blev ett åtal och en dom.
Någon kanske ifrågasätter att Konstfack borde ta ansvar för samhället – deras primära uppgift är ju att utbilda sina studenter. Visst, men nog är ändå det hyfsat osmakligt att svenska folket betalar säkert hundra miljoner årligen till Konstfack, och dessutom får punga ut med sexsiffriga belopp för enskilda elevers examensarbeten. Hur mycket konst detta är kan man allt fråga sig. Mycket konstigt är det i alla fall.
Simon Hedlin Larsson
→ Lämna en kommentarKategorier: Allmänt
Taggad: civil olydnad, konst, Konstfack, lagbrott, skadegörelse, SL, tunnelbanevagn, vandalism
Glöm inte USA:s ekonomiska sanktioner mot Haiti
25 januari 2010 · 1 kommentar
Bilden är hämtad här.
I mitten av 1990-talet drev USA på för att FN skulle införa ekonomiska sanktioner mot Haiti. Efter att sanktionerna verkställdes gick landet nästan i konkurs, och ekonomiskt sett har man fortfarande inte återhämtat sig, trots att mer än femton år har gått. Sanktionerna var som vanligt till för att motarbeta regimen. Frihet, demokrati och välstånd för civilbefolkningen – det var tanken det. Behöver det sägas något om hur väl man lyckades…?
Simon Hedlin Larsson
→ 1 kommentarKategorier: Allmänt
Taggad: civilbefolkning, demokrati, ekonomiska sanktioner, FN, frihet, Haiti, USA, välstånd
The simple reason why we are in Afghanistan
24 januari 2010 · 4 kommentarer
”It’s the Taliban I’m afraid of.”
- An anonymous Afghan woman, on why she wears the burqa in public even though her family and husband don’t demand it.
(Newsweek, 25/01-10: pp.12)
→ 4 kommentarerKategorier: Allmänt
Taggad: Afghanistan, burka, fundamentalism, islamism, Newsweek, niqab, Taliban, talibaner
Klokt om kvotering
23 januari 2010 · 1 kommentar
Idag skriver moderaterna Sofia Arkelsten, Isabella Jernbeck, Ulla Hamilton, Jessica Polfjärd, Malin Löfsjögård, Pia Kinhult och Ulrika Karlsson ett skarpt inlägg om kvotering på SvD Brännpunkt:
”Medan kvoteringsivrare stirrar sig blinda på siffror och styrelsepresentationen i årsredovisningen ser vi på hur vägen dit ser ut och om den faktiskt är jämställd eller ej. Statistiken är inget problem i sig, men attityder och regler som på vägen har bidragit till de skeva siffrorna är det däremot. Politik är som svårast när det gäller att förändra attityder och det är precis vad jämställdhet handlar om. Medan elittyckarna fokuserar på statistik, vill vi förändra attityder. Det senare är svårare att påverka än det förra, men också betydligt viktigare.”
I couldn’t agree more.
Simon Hedlin Larsson
→ 1 kommentarKategorier: Allmänt
Taggad: attityder, bolagsstyrelser, diskriminering, jämställdhet, könskvotering, kvotering, särbehandling, statistik
Bloglovin
