www.SimonsBlogg.se

I vad som nog får anses vara den första ordentliga empiriska genomgången av den norska lagen om könskvotering till bolagsstyrelser (minst 40 procent kvinnor) visar Kenneth R. Ahern och Amy K. Dittmar vid University of Michigan hur lagen sedan dess införande år 2003 haft negativa effekter på aktiekurser, Tobins Q och verksamhetens funktion samtidigt som risker i form av leverage och kostsamma uppköp har ökat.

Till skillnad från de korrelationsbegränsade studier som kvoteringsivrare envetet hänvisar till använder Ahern och Dittmar instrumentvariabler (IV) för att utröna kausalitet och bemöta endogenitetsproblematiken (gör en kompetent styrelse ett bolag framgångsrikt eller lockar framgångsrika bolag kompetenta styrelser?). Och i kontrast till icke-granskade rapporter kommer Aherns och Dittmars resultat att publiceras i Quarterly Journal of Economics (forthcoming 2012: 1).

Resultaten sammanfattas såhär:

Using the predetermined variation in the percentage of women on corporate boards to measure the exogenous change in boards mandated by a gender quota first passed in 2003, we find that the quota led to a substantial decline in Tobin’s Q. We also document a significantly different stock price reaction to the announcement of the law for those firms with at least one female director (−0.02%) compared to firms with no female directors (−3.54%). These results are consistent with the hypothesis that boards are chosen to maximize shareholder value and that imposing a severe constraint on the choice of directors leads to economically large declines in value.

Next, we show that the limited pool of new female directors led multiple characteristics of boards to change as a result of the quota. New women directors had significantly less CEO experience and were younger than the existing men directors. Using the exogenous nature of our setting, we then show that, consistent with the value loss, the quota led firms to take on more debt, make more and underperforming acquisitions, and grow in absolute size, while the size of the board remained constant. We also find significant decreases in operating performance and higher costs as a result of the imposition of the quota. These results are consistent with boards of directors that lack sufficient experience to act as capable advisors.

Ahern och Dittmar påpekar att de i sin studie inte delar upp den kausala effekten på ålder, erfarenhet och kön eftersom de distinktionerna inte görs i datasetet. Men vem som helst fattar ju att de negativa konsekvenserna inte beror på kön per se, utan att problemet handlar om begränsningar av urvalet. Det spelar ingen roll om det är kvinnor eller män som kvoteras in – det är den stelbenta regleringen av potentiella styrelseledamöters kön som ställer till det.

Visst händer det säkert vid enstaka tillfällen att man kvoterar in en mer kompetent person som man annars kanske inte hade upptäckt om det inte vore för kvoteringen, men om någon tycker att det argumentet är relevant torde det vara upp till denne att bevisa att detta skulle vara en regel snarare än ett undantag. Som det ser ut nu i alla fall är kvotering inte någon värst bra idé.

Simon Hedlin Larsson

Rekommenderar Bill Gates ledare i det senaste numret av Science:

Last year, I joined with other business leaders in a call to increase federal investment in energy R&D from $5 billion to $16 billion a year.† (Others, including the President’s Council of Advisors on Science and Technology, have also recommended substantial increases.‡) Recently, our group, the American Energy Innovation Council (AEIC), issued a second report outlining ways to ensure that government research dollars are targeted wisely to achieve optimal returns. The report also suggests ways to pay for the increased investment: reducing or eliminating current subsidies to well-established energy industries, diverting a portion of royalties from domestic energy production, collecting a small fee on electricity sales, or imposing a price on carbon. Any combination of these could provide the funds needed to increase energy innovation. Even at almost triple the current level of government investment in energy innovation, the research dollars that the AEIC is advocating would represent a small fraction of the money presently spent on renewable energy subsidies and efficiency grants.

En kortare version av följande text återfinns i Svenska Dagbladet (2/11) idag, s. 20:

Som en av dem som har lärt sig ett par hundra decimaler av pi en tråkig lördagskväll läste jag SvD Idagsidans artikelserie om särbegåvningar med stort intresse. Efter att också ha läst reaktionerna på serien är det svårt att inte förundras över hur fixerade vi är vid det som vi anser är avvikande.

Mensa vänder sig till de två procenten av befolkningen som presterar bäst på IQ-test. Ovanligt högt IQ fascinerar oss och kopplas ofta ihop med att vara särbegåvad. Men hur ovanligt är det egentligen att ha potential att gå med i Mensa? Att arbeta med försäljning av dagligvaror tycker nog många är ett vanligt yrke. Ändå sysselsätter det bara drygt 1,4 procent av dem som har jobb. Det är alltså bra mycket vanligare för en person att ha tillräckligt hög IQ för att platsa i Mensa än för en sysselsatt person att arbeta med försäljning av dagligvaror. Faktum är att det i SCB:s yrkesregister bara finns tre yrken som sysselsätter fler än två procent av de som har jobb. Ändå tycker vi att många yrken är vanliga, medan medlemmar i Mensa ofta anses ha ovanligt högt IQ.

Det är hög tid att vi omprövar vår syn på vad som är normalt respektive onormalt. Dessutom bör vi fundera på hur stort värde vi tillmäter distinktionen mellan särbegåvade och icke-särbegåvade. Denna illa form av kollektivisering kan skapa en känsla av marginalisering hos dem som betraktas som vanliga men inte vill vara det. De som anses vara onormala, å andra sidan, löper risk att känna sig utanför eller falla för elitistiska idéer.

Om man på riktigt vill ge människor möjlighet att bättre utvecklas utifrån sina individuella behov bör man vara försiktig med att göra för snäva kategoriseringar.

Sist men inte minst kan det vara värt att erinra att det är konsekvenser som spelar roll, snarare än eventuella begåvningar. Vad spelar högt IQ, perfekt gehör eller fotografiskt minne för roll om man inte gör något vettigt av det? Och om någon nu skulle tvivla på konsekvensernas betydelse kan den ju googla ”Leopold and Loeb”.

Simon Hedlin Larsson

Visst har flera moderater gjort bort sig genom att försöka skriva om historien gällande kampen för allmän rösträtt, men det som faktiskt står i M:s idéprogram är inte särskilt kontroversiellt. Att det blivit så mycket uppståndelse kring detta beror troligtvis på att varken journalister, tyckare eller företrädare har läst texten särskilt noga:

”Vi människor har en stark känsla för rättvisa. Orättv…isor upprör oss ofta djupt. Kampen för rättvisa har också historiskt varit en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, mot diskriminering och för rättsstat.”

Detta kan endast uppröra om man gör antagandet att alla människor är moderater, men då överdriver man partiets betydelse långt mer än vad de själva någonsin har gjort…

Simon

Följande text är idag publicerad på SVT Debatt:

Fler än tolv miljoner människor kring Afrikas horn löper nu svältrisk under den värsta torkan på 60 år. Regionen är en av jordens värst svältdrabbade. Men de lidande kring Afrikas horn är inte ensamma. Enligt Food and Agriculture Organization (FAO) lider över 900 miljoner människor av undernäring. Det motsvarar cirka etthundra svenska befolkningar.

Därför är det oroande att se hur det går en våg av kritik mot ekonomiska och teknologiska framsteg – våra bästa vapen mot hunger, fattigdom och ohälsa. Det handlar exempelvis om osaklig tillväxtkritik som att ökad produktion idag skulle göra mer skada än nytta och intuitiva fobier för nanoteknik och genmodifiering.

Många verkar söka efter någon slags ”naturlighet” utifrån ett romantiserande av låg mänsklig påverkan. Detta synsätt har populariserats bland annat i filmen ”Avatar” där onda högteknologiska människor ställs mot goda ociviliserade utomjordingar. Det finns dock en risk att man glömmer bort hur mycket av det i livet som är dåligt som också är högst naturligt: sjukdomar, hunger och våld, till exempel.

All teknologisk utveckling är naturligtvis inte bra. Det finns också dåliga former av ekonomisk tillväxt. Problemet är att många kritiker inte bara är emot negativ utveckling – de verkar vara emot utveckling överhuvudtaget. Men om vi ska utrota världshungern utan att samtidigt förstöra planeten måste produktiviteten öka. Inte minst livsmedelsproduktionen måste bli effektivare så att vi får ut mer mat från mindre eller samma mängd insatsfaktorer.

Det finns många sätt som vi kan arbeta på för att stå upp för en positiv och sund utveckling. Ett sätt är att göra den 25 mars till en nationell högtidsdag till Norman Borlaugs minne.

Amerikanen Norman Borlaug gick bort för två år sedan och skulle 2014 ha fyllt 100 år. Många känner inte till vem han är. Men de allra flesta människor har påverkats av hans livsgärning. När USA:s representanthus och senat beslutade att Norman Borlaug skulle tilldelas Congressional Gold Medal år 2006 var en av motiveringarna att Borlaug räddat livet på över en miljard människor.

År 1968 publicerades Paul Ehrlichs bestseller, ”The Population Bomb”, som målar upp en malthusiansk bild av en svältande värld på grund av befolkningsexplosionen. Samma år gör Norman Borlaug sitt genombrott när hans korsningar av dvärgtyper av vete och ris leder till fyrdubblade skördar. Borlaugs arbete ligger till grund för det som kommer att kallas den gröna revolutionen. Två år efter genombrottet tilldelas han Nobels fredspris eftersom produktivitetsökningarna som hans växtkorsningar leder till minskar antalet konflikter världen över.

Detta var dock över fyrtio år sedan och få har idag hört talas om Norman Borlaug. Genom att göra Borlaugs födelsedag, den 25 mars, till en högtidsdag kan vi lyfta debatten om vilken utveckling vi bör ha. Vi skapar då också ett naturligt tillfälle att minnas vad som faktiskt har fört mänskligheten framåt.

Borlaugs livsverk står dock inte bara en positiv utveckling i form av ökad produktivitet. Det symboliserar också vikten av hårt arbete, forskning, personligt engagemang, självförverkligande, samt vilken betydelse den enskilde individen kan ha för mänskligheten. Detta skulle vi också kunna uppmärksamma genom en högtidsdag till Borlaugs minne.

Någon kanske undrar varför Sverige borde införa en nationell högtidsdag till minne av en amerikan. Men kampen mot hunger, fattigdom och epidemier är global. Med dagens hot mot mänskligheten, miljön och klimatet gör vi alla klokt i att se oss själva som världsmedborgare. Låt oss införa Norman Borlaug-dagen den 25 mars.

Liberala ungdomsförbundet (LUF) Storstockholm har släppt ett pressmeddelande om medborgarskapstest. Till saken hör att Liberala ungdomsförbundet på sin nyligen avslutade kongress antog ett förslag om ett ”lag-, språk- och regeltest” – och inget annat, oberoende av vad vissa medier rapporterar. Detta förslag har alltså LUF Storstockholm reserverat sig emot. I detta inlägg bemöts de olika påståenden som görs i pressmeddelandet.

”LUF Storstockholm reserverar sig å det starkaste mot kongressens beslut för språk-, lag- och regeltest för medborgarskap.

På Liberala ungdomsförbundets kongress i Landskrona beslutade LUF att stödja kravet på språk- regel- och lagtest för invandrare som söker medborgarskap. Språk-, lag- och regeltest för medborgarskap är inte förenligt med alla människors lika rätt och värde, då man ställer olika krav beroende på personens ursprung.”

Ställa olika krav. Fast det gör man ju redan idag? Föds man i Sverige så behöver man exempelvis inte vistas en viss tid i landet för att bli medborgare. Om LUF Storstockholm är emot att man ”ställer olika krav beroende på personens ursprung” där ursprung innebär födelseland är det svårt att dra någon annan slutsats än att LUF Storstockholm också är emot villkor – i alla dess former – för erhållande av medborgarskap.  Det finns sedermera bara två lösningar som är förenliga med den hållningen: 1) alla människor, oberoende av var de föds, blir automatiskt svenska medborgare eller 2) medborgarskapet avskaffas. Vilket vill LUF Storstockholm?

”Vi anser att det varken är rätt, möjligt eller önskvärt för en stat att skapa nationell identitet uppifrån, samt att högre barriärer till medborgarskap stänger ute individer från medborgarskap.”

Den första delen av ovanstående mening är ganska virrig. Förslaget om medborgarskap syftar till att öka sammanhållningen, inte helt olikt syftet med integrationspolitik. Är LUF Storstockholm också emot SFI och insatser för nyanlända?

Påståendet om högre barriärer är också mer ett slagord än en saklig invändning. Med ett medborgarskapstest skulle man kunna sänka den godtyckliga tidsgränsen som idag villkorar medborgarskapet. Mindre godtycklighet. Är inte det eftersträvansvärt? Sedan är det svårt att köpa argumentet om att individer skulle stängas ute från medborgarskapet; syftet med testet är ju inte att blivande svenskar ska misslyckas, utan att de ska lära sig något som är väsentligt. Tänk betyg i skolan.

”Vidare anser vi att positiv förstärkning i form av utökad SFI och förbättrad modersmålsundervisning ger bättre resultat än ökade krav. Att höja barriärerna för medborgarskap kommer varken att förbättra integrationen eller stärka den nationella identiteten.”

Att förbättra utbildningsinsatserna för utlandsfödda är en bra idé och det är också därför följande mening skrevs in i den motion som skickades in till LUF:s kongress: ”För att testet inte skall bli symbolpolitik utan ge faktiska resultat är det viktigt att en statligt finansierad, avgiftsfri, lättillgänglig och behovsanpassad undervisning i språk, lagar och regler erbjuds.”

Simon Hedlin Larsson

I senaste Fokus går att läsa en intressant artikel där bland andra Nima Sanandaji, VD för tankesmedjan Captus, och Johanna Möllerström,  doktorand i ekonomisk psykologi, intervjuas. Sanandaji gör en viktig poäng när han pekar på möjligheterna att bättre behovsanpassa det sociala skyddsnätet så att de som behöver mer hjälp faktiskt får det. Människor som har särskilt höga kostnader på grund av svåra sjukdomar, exempelvis, borde inte få samma – utan högre – stöd som någon som har långt mindre problem.

Möllerström intervjuas om Alliansens reformer och hon konstaterar att det inte alltid har blivit som man har tänkt sig:

Ser man på alliansens första mandatperiod så har reformerna inte alltid varit optimalt utformade, sett till de effekter som regeringen velat uppnå, anser Johanna Möllerström.

– Jobbskatteavdraget verkar väldigt många inte ha märkt av. Man trodde att om folk bara får mer pengar i plånboken så kommer de att märka det, men det verkar inte som om alla gör det.

Hon tycker att den andra sidan av arbetslinjen lider av samma brist på fördjupad konsekvensanalys. Vid reformerna av sjukförsäkringen och a-kassan kom debatten att handla om något helt annat än vad moderaterna hade tänkt sig.

Det finns helt klart viktiga poänger i Möllerströms resonemang, men frågan är om det centrala med just jobbskatteavdraget egentligen var att det skulle synas i plånboken. Det är ju i alla fall inte det som primärt skapar jobb; de nya jobben kommer genom att man minskar bruttolönerna relativt nettolönerna så att arbetstagarnas inkomster inte påverkas negativt samtidigt som det blir billigare för företagen att anställa. På den punkten kanske det i och för sig heller inte har blivit riktigt som man har tänkt sig, men det är en annan femma.

Simon Hedlin Larsson

För den politiskt intresserade kan kanske följande tre jobbtips vara av intresse:

- Svenska Dagbladet söker en ledarskribent och två sommarvikarier.

- Tidningen NU söker vikarierande chefredaktör och sommarvikarier.

- Folkpartiet söker två praktikanter till Brysselkansliet från juli till och med december (utlysning laddas inom kort upp på sidan som länkas).

The word ”urgency” is given a new dimension after shopping groceries at a South East Asian market; people are fighting their way through to the steamed, dried and deep fried non-beheaded animals on a claustrophobic space which per-capita ratio perhaps best resembles of the crowded exits by the 85th minute of a 0-3 loss at Old Trafford – or simply put: the population density of Macau – whilst dodging flying packs of noodles and bags of rice in the search for the end of the near-infinite queue – an exercise that demands the physical fitness of Michael Oher, the persistence of Odysseus and the ninja reflexes of Master Yoda.

Simon Hedlin Larsson

I veckans nummer av tidningen NU figurerar det tidigare statsrådet och den riksdagsledamoten Gabriel Romanus i andra delen av en debatt om socialliberalism. Det finns en del i den som är värt att diskutera.  En sak som tankarna kan fästa sig vid är den jämförelse mellan socialliberalism och ”ultraliberalism” som görs under underubriken ”Så här tycker socalliberalen och ultraliberalen enligt Romanus …” när det gäller punkten ”bankkrisen”:

• Socialliberalen: Staten får gå in och garantera låntagarnas pengar.
• Ultraliberalen: Låntagarna valde fel bank. Synd för dem!

Någon tycker säkert detta var roligt uttryck. En annan tycker att det är träffande. Men detta illustrerar samtidigt den ytliga nationalekonomiska analys som stora delar av svensk liberalism lider av. Man kan faktiskt vara liberal, långt till vänster på den politiska skalan och samtidigt tycka att det är problematiskt att staten går in och räddar finansiella institutioner från kollaps.

Anledningen till det är en grundläggande liberal invändning mot ”too big to fail”, nämligen att det är ohållbart att privatisera vinster och socialisera förluster. Visst kan staten rädda finansiella institutioner – men var kommer statens pengar ifrån? Här bör stora delar av den svenska liberalismen fördjupa sitt tänkande och se att det inte bara handlar om de tillgångar som man eventuellt kan garantera från statligt håll, utan också vilka signaler det riskerar att sända inför framtiden. Hur liberalt är det egentligen att företag inte ska kunna gå i konkurs så länge de ser till att bli så stora att de blir ”too big to fail”? Vad säger detta om vilka risker som stora finansiella institutioner kan ta framöver?

Att låta Lehman Brothers gå i konkurs kan analyseras från mängder av perspektiv, men ser man till aspekten om signaler som staten sänder var det nog klokt att visa att man inte kan lita helt på att den amerikanska staten räddar en ifall man missköter sig. I teorin bör detta innebära mindre oproportionerligt risktagande än om man går in och räddar alla stora finansiella institutioner som krisar. Detta är förmodligen inte bara klokt, utan även liberalt.

Simon Hedlin Larsson

Följer man världens medier är det få som inte önskar tunisierna och egyptierna demokrati. Men vad är egentligen demokrati? Enkel reflektion från senaste numret av Radikalt Forum:

Demokrati används dagligen som ett otvetydigt positivt fenomen – för många är det bland de mest positivt laddade orden av alla. Men är det någon som enkelt kan förklara vad demokrati är? Är demokrati fria och hemliga val, är det kanske politisk aktivitetsnivå eller snarare grundläggande rättigheter? Avsaknaden på en tydlig definition kan tyckas vara en petitess, men hur mäter man något som man inte säkert vet vad det är? Den minsta gemensamma nämnaren för västerländska politikers uttalade ambitioner lär vara att stärka demokratin. Men hur ska väljarna i nästa val avgöra om politikerna har uppfyllt sitt löfte om mer demokrati ifall demokratin inte är objektivt kvantifierbar?

Nationalencyklopedin ger två definitioner av begreppet demokrati: 1) politiskt system i vilket regeringsmakten i princip företräder folkviljan, sådan den framkommer genom fria, allmänna och hemliga val och där vissa medborgerliga rättigheter, såsom yttrande- och församlingsfrihet, är garanterade och 2) stat där regeringen tillsätts genom fria, allmänna och hemliga val ofta på ett indirekt sätt och med begränsade ansvarsområden för regeringen.

Använder man den sistnämnda definitionen bör de flesta länder betraktas som demokratier och icke-demokratier förpassas närmast till en något utökad lista över USA:s såkallade rouge states. Den förstnämnda begreppsförklaringen är mer specifik. Enas man om att demokrati måste omfatta en rad grundläggande medborgerliga rättigheter blir flera länder med allmänna och hemliga val, men som saknar exempelvis mötesfrihet, fall för prövning. Problemet är att åsikterna går isär om vilka rättigheter som ska räknas som demokratiska. Yttrande- och mötesfriheten anses av många vara de viktigaste. Men somliga, däribland undertecknad, anser att rättssäkerhet, äganderätt och rätt att arbeta och driva företag är minst lika väsentliga i ett demokratiskt samhälle. Denna diskussion om vilka rättigheter som är viktiga har vi alldeles för sällan i den politiska debatten.

Den bristande enigheten om vad demokrati är leder också till komplikationer när begreppet används – konsekvenser som förvärras av att ordet används så frekvent och i så uteslutande positivt bemärkelse. Den masskommunikation som samhällsdebatten innebär kräver förenklingar; ofta leder till att länder slarvigt delas in i demokratier och diktaturer. Partier och organisationer stämplas i sin tur, enligt samma dualistiska princip, som demokratiska eller odemokratiska. I Sverige märktes detta fenomen tydligt förra hösten då Vänsterpartiet uppenbarligen var ett demokratiskt parti, medan Sverigedemokraterna ansågs vara ett odemokratiskt parti. Demokratiskt eller odemokratiskt. Svart eller vitt. Men var är färgen grå? Var är nyanserna?

För många vore det, med rätta, stötande att kalla Vänsterpartiet för odemokratiska, men nog borde man kunna säga att ett parti som stödjer vänsterextremister i Latinamerika är mindre demokratiskt än exempelvis Socialdemokraterna, som istället försöker fokusera på att bistå mer frihetsvurmande politiska krafter. Förutom en livligare debatt om själva definitionen av demokrati bör tydligare jämförelser göras mellan parter utifrån hur demokratiska de är. Uppdelningen mellan demokratier och diktaturer undviker att bemöta den oundvikliga gradskillnaden. Ett land är nämligen sällan antingen rättssäkert eller orättssäkerhet.

Det må vara bekvämt att uppdela universum i goda och onda ting. Arbetet för de som vill göra världen bättre kan också tyckas förenklas avsevärt; främja ljusets makt och stoppa mörkrets kraft, ungefär. Men detta är inte mer än en illusion om det råder stor oenighet om vad det i själva verket är som är gott. En dualistisk indelning av demokratiska och odemokratiska länder riskerar att bortse från de problem som de länder har som befinner sig i gråzonen – vilket egentligen kanske de allra flesta länder gör. En del länder har allmänna och hemliga val, men lider av omfattande korruption. Andra är förhållandevis rättssäkra, men saknar lagar som tillkännager kvinnor äganderätt. En tredje kategori är länder som visserligen garanterar grundläggande rättigheter, men saknar pluralistiskt inflytande, exempelvis Japan under perioden 1955-2009 som styrdes i princip oavbrutet av Liberal Democratic Party (LDP).

Simon Hedlin Larsson

(Går även att visa poängen med andra fiktiva versioner av DN-artikeln – som denna.)

På Stockholmsbörsen finns bara sju vd:ar med muslimsk bakgrund och även i ledningsgrupperna dominerar judarna stort. En ny undersökning från Ruritaniauniversitetet visar att muslimerna är medvetna om det hårda klimatet, medan judarna ofta inte ens ser problemet.

Ruritaniauniversitetet i Stockholm har gjort en undersökning bland studenter som har lämnat skolan. Var fjärde muslim anser att judar och muslimer har långt ifrån samma förutsättningar att avancera i sitt företag. Få judar, 7 procent, uppfattar att det finns en sådan olikhet.

På frågan om man själv har erfarit några problem i karriären som man relaterar till sin religion svarar mer än varannan muslim att det har den gjort i stor utsträckning, men bara var tionde jude håller med. Hela 34 procent av judarna svarar inte ens på frågan.

Professor Roger Fenwick vid institutionen för marknadsföring och strategi på Ruritaniauniversitetet har analyserat resultaten av undersökningen.

– Det är ett problem att verkligheten uppfattas så olika av muslimer och judar. För judarna är det så att om de inte har personlig erfarenhet av problemet, då existerar det inte. Det finns ingenting att diskutera.

Roger Fenwick har till och med fått mejl från judar som tyckte undersökningen var ointressant.

Som exempel på problem de möter i arbetet nämner muslimerna att de inte blir lyssnade på, att de får sämre löneutveckling och att de hamnar utanför de relevanta interna nätverken.

Det är inte lika illa i alla branscher. Tillverkningsindustrin, medier och konsultverksamhet utmärker sig positivt, medan skillnaderna upplevs mer accentuerat inom IT/telekom, tjänstesektorn och i den akademiska världen.

Gemensamt för alla branscher är att ju högre position den svarande har, desto svårare blir det att urskilja olikheterna.

– Muslimer i chefsställning tenderar att se världen med judarnas ögon, säger Roger Fenwick.

Jämfört med muslimerna har judarna nästan dubbelt så stor tilltro till att jämlikhetsproblemen kommer att lösa sig själva. Det tror inte muslimerna, och bara 15 procent av Ruritaniauniversitetets före detta studenter med muslimsk bakgrund avfärdar kvotering helt och hållet.

En ljusglimt i undersökningen är att många judar faktiskt tror att jämlikhet skulle ge positiva effekter, även på lönsamheten.

Vad säger du till en muslimsk student som känner sig nedslagen av att klimatet är så hårt för muslimer i näringslivet?

– Du måste lära dig att ta för dig! Värdera din kompetens. Visa framfötterna, säger Roger Fenwick.

Studentkårens ordförande Alice Bob tycker att det är sorgligt att verkligheten utanför skolan ser ut så här.

– Det styrker oss i övertygelsen om att vi måste jobba aktivt för jämlikhet här på skolan. Även judarna begränsas av sina roller.

– Ruritania fostrar många som kommer att få stort inflytande ute i samhället. Därför är det otroligt viktigt att de som går ut härifrån har ett jämlikt mind-set, säger Alice Bob.